GLAS 1
” hade. Men vi uppskattar det inte. Ser jag på mi
na farföräldrar var de helt utblottade vid andra världskrigets slut, men de kom tillbaka efter att först också ha överlevt depressionen. Deras generation, kallad Greatest Generation, byggde upp ett nytt Kanada med infrastruktur, institutioner och en lagstiftning som skulle skydda mänskliga rättig heter. De hade ett annat sätt att tänka. Deras fråga var inte ”Vad är bäst för mig?” utan ”Vad är bäst för samhället?”. Oavsett politisk ståndpunkt var frågan ”Vad ska jag bidra med?”. Vi borde vara mer tacksamma mot den generationen. Allt vi har är deras förtjänst. > Klimatkrisen kräver snabba beslut Den goda livsstilen har emellertid resulterat i en klimatkris, påminner Sue och erinrar åter om våra skyldigheter och att det är bråttom. — Vi måste dyka ner i det hårda arbetet redan nu om vi ska ha en chans att klara klimatkrisen. Det är vår skyldighet gentemot generationerna före oss – och inte bara de generationer som kommer efter oss. / fakta / Sue Clark Yrke: Hållbarhetsexpert och rådgivare på Tengbom. Ålder: 47 år. Familj: Make och treårig son. Bostad: Lägenhet i Solna. Fritid: Vandrar, läser allt från romaner till faktaböcker. Älskar att sticka – strumpor som hon ger bort i present. Varje par tar 30 till 40 timmar och innehåller mycket kärlek. Sedan många år med i stickgänget The Wooligang. Livsstil: Försöker leva som hon lär. Köper begagnat. Vegetarian sedan 1991. Går eller åker kollektivt. Minskat på flygresandet (svårt med tanke på familj i Kanada). VI BEHÖVER BETONG, STÅL OCH GLAS OCH DE ÄR INTE HELT FÖRNYBARA. MEN VI KAN OPTIMERA HUR VI ANVÄNDER DEM, HUR VI TILLVERKAR, HUR VI JOBBAR MED RESTPRODUKTER. Livet på gården hemma i Kanada har också blivit en bild för när heten till naturen och den utsatthet det innebär att vara utlämnad till den. — När man växer upp på en bondgård handlar det inte bara om närheten till växter och djur. Det är hela relationen till liv och död, hur skrämmande naturen kan bli och att den kräver respekt. I Sues minneskavalkad finns en scen med närmast filmisk karaktär; Den milsvida prärien. Den olycksbådande mörknande horisonten. Och silhuetten av den lilla lilla människan … — Det var sent på sommaren. Vetet skulle just skördas. Då kom hagelstormen. Hagel stora som golfbollar dödade hela åkern, allt arbete, ett års intäkter borthaglade. Tjugo minuter tog det. Min mamma gick ut och plockade upp några hagelkorn och lade dem i frysen. Det var dödstyst i huset. I den stunden lärde vi oss att vi alltid måste respektera naturen. Att den när som helst kan ta tillbaka det som den gav. 60 GLAS 3.2020 / profilen /