Nöjesguiden GBG 1
CIVIL WAR Det har varit ett nöje att följa självs
tändiga filmbolaget A24 under deras framfart senaste åren. Med Alex Garlands Civil War tar de en intressant ny riktning, deras första blockbuster i form av en grandios krigsfilm. Den essens A24 så väl etablerat i tidigare produktioner är dock inte bortglömd – trots berättelsens massiva skala, det svepande fotografiet, och en imponerande uppsättning skådespelare, känns Civil War på många sätt personlig och smal, som en indiefilm sminkad till storfilm. Storyn följer journalister, med kameran i högsta hugg, resandes genom USA under det titelenliga inbördeskriget för att ta sig till landets president innan motstående krafter når honom först. Bortsett från att berättelsen förhåller sig till det standardformat en apokalyptisk roadtriprulle tenderar att göra, vilket resulterar i en relativt förutsägbar och klichédriven historia, är Civil War nyskapande och unik i sin framställning av krig. Här etableras inga konflikter, och ideologierna som motiverar meningsmotståndarna är inte relevanta – istället kastas vi rakt in i kriget genom ett icke-partiskt perspektiv, vars syfte är att observera snarare än att peka ut rätt eller fel. På så sätt ges fri lejd för Alex Garland att göra lite som han vill med filmens kontroversiella ämnesområden, utan att trampa någon på tårna. Förstås kommer det till en kostnad, Civil War är långt från en djupsinnig analys av det samtida politiska klimatet i USA. Istället ligger fokus på journalistens roll i en krigszon, något som i säg är en intressant ingångspunkt i ett krigsdrama, men som inte nödvändigtvis stämmer överens med förväntningarna på filmen utifrån dess marknadsföring. Ett tillägg av briljant utförda tekniska aspekter, och obehagligt intensiva actionsekvenser, gör att Civil War ändå står som en av årets hittills bästa filmer. RIKARD GUNNARSSON FILMRECENSIONER Ett urval av det våra filmrecensenter satt tänderna i den senaste tiden. Fler recensioner av alla dess slag hittar du på ng.se. ONE LIFE När den 29-årige bankmannen Nicky Winton år 1938 besöker Tjeckoslovakien möter han familjer i Prag som är på flykt undan nazisterna. De lever utan mycket till vare sig skydd eller mat och Nicky bestämmer sig för att arrangera så att familjernas barn, varav många är judar, ska kunna immigreras till Storbritannien. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort och kräver att han och hans mamma övertygar politiker och hittar fosterhem, visum och pengar till varenda barn. Samtidigt håller tiden på att rinna ut då nazisterna tar över allt större delar av Prag. Femtio år senare uppmanas den nu 79-årige Nicky att rensa bland sina prylar – något som leder till att journalister får reda på att Nicky och hans hjälpredor räddade 669 barn undan nazisterna strax innan andra världskrigets början. One Life är baserad på en sann historia och Nicholas Wintons vägran att låta hinder stå i vägen för hans ambition att hjälpa barnen är mycket berörande och inspirerande. Berättelsen är väldigt spännande och det är fint att Nicky dröjer kvar vid och inte kan släppa de barn han inte lyckades rädda. Här finns alltså egentligen en bra grund för en berättelse. Men det blir ett problem att fokuset och poängen i filmen tycks vara att det Nicky gjorde var så otroligt och extraordinärt. För detta kommuniceras så många gånger att man till slut börjar känna att ja, det var ju superbra att han gjorde detta – men var situationen inte lite mer att han gjorde det alla borde ha gjort i den situationen och att det anmärkningsvärda mer var att inte fler gjorde något liknande? När det i filmen applåderas åt Nickys gärningar för tredje gången får man lust att vända på kameran och i stället prata om hur de tänkte som inte gjorde någonting. För hur berättas egentligen historien om Nicholas Winton bäst? Han säger flera gånger att han bara är en vanlig person, så kanske borde inte sensmoralen i en film om honom vara att hans ageranden berodde på att han var en ovanlig person utan kanske till och med att det är deprimerande att inte fler vanliga människor som han försökte göra något? VIRVE IVARSSON 28 NÖJESGUIDEN | NR 4, 2024