Årsskrift 2005 1
Årsskrift 2005 Sida 2
Årsskrift 2005 Sida 3
Årsskrift 2005 Sida 4
Årsskrift 2005 Sida 5
Årsskrift 2005 Sida 6 ag minns våra många och lång
a resor,särskilt en som tog större delen av natten, en färd i skymningsdunkel över Hallandsåsen, mellan flammande halmbränder och rök runt Skara; hur vi spontant kom att inventera varandra om liv och död, om tro och tvivel. Detta långa samtal gav mera fördjupning än nytt, oss emellan; det gav en bekräftelse på vår vilja till en total förståelse av varandra. Anders var alltid öppen men också privat. J Han var uppriktig, han var vetgirig, hjälpsam och positiv, det fanns egentligen inget utrymme för svårigheter i hans kynne. Hans leende var en garanti i svåra stunder. Ibland önskade jag att han skulle muttra mera över ting och människor. Vi blev båda med åren allt sämre i att få ”det lilla vita pillret” från tee till green. Men, det brydde oss inte mycket. En höst for vi till St. Andrews och Gullane för att studera golfmuseikultur. Och en dag i Aberlady, svidande vacker med sol över de fjärran bergen, gjorde vi 18 hål där. Inget märkligt i det, men vi lyckades med bedrifterna att spela på var sin sida av samtliga fairways, ibland växelvis, vi möttes bara på utslagen och på greenerna. Jag har ett vagt minne av att jag gick mest på hook-sidan. Oförglömligt! Under kvällen i North Berwick, med öl och utsikt över Bass Rock och en kavlugn fjord, talade vi mest om hur vi skulle få golfmuseet klart och sevärt till sommaren; inget om dagens runda, men jag erinrar mig att han nämnde en elak smärta i ryggen. Det lät inte oroande, varför jag drog till med att vi nog den här dagen hade uppfunnit en ny och trivsam spelform; en two-some, där inga slag räknas fram till greenen, bara puttarna noteras. 6 ag minns att vi var nog rätt olika, fast vi båda hade klassresans gemenskaper; men det påverkade oss inte. Varför skulle det göra det? Anders lärde mig mycket, och han gav generöst av sig själv. Han hade en enorm arbetsförmåga, och han var en jätte, när han behövde vara det. Han var en god stilist, en gudabenådad bildredaktör. Jag, som många andra,imponeras av hans båda verk, Golf – den gröna sporten , 1979, och Golf – den stora sporten, 2004,men han var också en duktig lexikograf. Och jag beundrar särskilt hans svit av Golfens Årsbok, 1993–1999, i en tappning som då var sällsynt i hela golfvärlden. J ag minns att vart vi än kom under våra resor var han känd och uppskattad, man lyssnade till honom; hans nätverk var imponerande. Han var en slags perenn Mr Golf. J Jag minns slutligen hans mod och optimism under sjuktiden. Han gav inte upp, jag kan inte föreställa mig att han inte oroade sig, men någon klagan hördes inte. Tvärtom, omkring nyåret nådde mig hans julhälsning, en second-hand bokmed den drastiska titeln, Golf and be Damned, en titel som väl refererar till alla våra år av gemensam golf och golfiana. Jag har jagat bort min sorg genom glädjen att minnas några visioner förverkligade, en lång vänskap och en oförglömlig man. Åke Skeppare ● Vår sekreterare Anders Janson avled den 30 januari. Han var född 1942. Anders var sportjournalist. Under 1973–1994 var han chefredaktör för Svensk Golf. Vid sin död var han Svenska Golfförbundets presschef. ▼
Årsskrift 2005 Sida 7
Årsskrift 2005 Sida 8
Årsskrift 2005 Sida 9
Årsskrift 2005 Sida 10
Årsskrift 2005 Sida 11
Årsskrift 2005 Sida 12
Årsskrift 2005 Sida 13
Årsskrift 2005 Sida 14
Årsskrift 2005 Sida 15
Årsskrift 2005 Sida 16
Årsskrift 2005 Sida 17
Årsskrift 2005 Sida 18
Årsskrift 2005 Sida 19
Årsskrift 2005 Sida 20
Årsskrift 2005 Sida 21
Årsskrift 2005 Sida 22
Årsskrift 2005 Sida 23
Årsskrift 2005 Sida 24
Årsskrift 2005 Sida 25
Årsskrift 2005 Sida 26
Årsskrift 2005 Sida 27
Årsskrift 2005 Sida 28
Årsskrift 2005 Sida 29
Årsskrift 2005 Sida 30
Årsskrift 2005 Sida 31
Årsskrift 2005 Sida 32
Årsskrift 2005 Sida 33
Årsskrift 2005 Sida 34
Årsskrift 2005 Sida 35
Årsskrift 2005 Sida 36
Årsskrift 2005 Sida 47
Årsskrift 2005 Sida 48