NG Malmö 1
ESKIL VOGT: ”JAG HAR ALDRIG HAFT ETT NOSTALGISKT
FÖRHÅLLANDE TILL MIN BARNDOM.” Kasia Syty pratar med den eftertraktade norska manusförfattaren och regissören om hans barndom, övernaturliga krafter och det unika samarbetet med Joachim Trier. TEXT: KASIA SYTY GRYMMA BARN SOM gör varandra och sin omgivning illa, telekinesi och telepati på en till synes idyllisk norsk lekpark under några loja sommardagar. De oskyldiga, Eskil Vogts andra långfilm, är inte lättsmält. Om man är förälder föreligger en risk att man utvecklar en rädsla för sin egen avkomma, och om man inte är det, börjar man (som undertecknad) gå över till andra sidan gatan vid åsynen av ett barn som stirrar lite för mycket. DE OSKYLDIGA ÄR en thriller som visar en becksvart baksida av barndomens magi. Fyra ungar som stannar kvar hemma under sommarlovet lär känna varandra och deras oskuldsfulla lekar förvandlas allt eftersom till en kuslig kamp om överlevnad, bakom deras ovetande föräldrars ryggar. Efter att ha sett filmen föreställer jag mig Eskil Vogt som en dyster och inåtvänd författartyp. Men den jag pratar med strax efter Göteborg Filmfestival-premiären av De oskyldiga är snäll – en timid och pratglad muntergök. Varifrån kommer detta mörker? – Det är en bra fråga haha. Något som sipprar ut i min konst. Vi människor har väldigt mörka sidor. Om man är en timid, snäll person så har man det ändå i sig – mörka tankar, aggressivitet, svartsjuka, sexualitet som inte alltid är positiv. Och 36 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2022 allt detta ska man hålla i schack. Det fascinerar mig hur svårt det är när vi umgås så tätt med varandra och är tvungna att vara sociala hela tiden. Hur var din barndom? – Det var en ganska vanlig, norsk barndom, bortsett från att min far hela tiden fick nya jobb runtomkring så jag flyttade mycket när jag var liten – som systrarna i filmen. Men oavsett hur ens barndom är har alla barn en rik fantasi som inte går att styra. Även om jag hade en helt okej trygg uppväxt så tror jag att jag aldrig varit lika rädd som vuxen som jag var då. Man föreställer sig hemska händelser, inbillar sig olika saker, och dessutom är man maktlös för man bestämmer inte över sig själv. Som vuxna har vi blivit vana att ordna allt och hålla allt i styr. Vi vet vilka känslor vi inte borde uppmuntra och kan stänga in dem mycket lättare. När man är barn flyter allt samman. Världen känns mycket mer kaotisk, och man känner sig så osäker. Det är nog därför filmen inte blev någon nostalgisk lycklig barndomsskildring. Så är det mest du själv eller dina barn som är förlagan till filmens barn? – Först och främst skulle jag nog aldrig ha gjort den här filmen om jag inte hade fått egna barn. Men jag vill vara tydlig med att det inte är mina barn du ser i filmen haha. Jag har mest använt mig av min egen barndom, och ställen där jag bodde som liten, men också tittat på mina barn för att komma djupare in i den här världen. Jag har aldrig haft ett nostalgiskt förhållande till min barndom. När jag var barn ville jag bli tonåring och sedan genast bli vuxen. Men jag möter många i min ålder som alltid refererar till barndomen som något superviktigt för dem. För mig har det varit helt irrelevant haha. Tills jag fick egna barn. Och fick se hur de påminner mig om mig själv när jag var liten, om hur annorlunda allt kändes. Det väckte min nyfikenhet på allt det som mina barn inte förmår att berätta för mig. Allt de upplever på dagis och under lekarna, eller på skolan. Väldigt stor dramatik. Men när man sedan kommer och hämtar dem har de inga ord för det som hänt omkring dem. De lever ett parallellt liv. Ingmar Bergman sa en gång att han har problem med två slags skådespelare: djur och barn, eftersom "de inte gör som man säger”. Din film bygger helt och hållet på barnskådespelare. – Man har ju hört att man aldrig ska jobba med barn och djur. Jag visste redan när jag skrev filmen att jag har byggt hela manuset kring fyra barn och en katt. Jag var beredd på att det skulle bli svårt. Men vi bestämde oss tidigt under processen för att använda mycket av budgeten till att jobba med barnen. Det tog oss över ett år att hitta rätt barn. Vi ville träffa så många barn som möjligt för att finna några som var helt unika, och varken kön eller etnicitet spelade någon roll för mig. Jag hade till exempel två bröder i det första manusutkastet men när vi hittade Alva som kunde spela ett autistiskt barn på ett så otroligt övertygande sätt - hon kunde bara gå längre och längre in i det - då var det helt uppenbart för mig att det skulle bli två systrar istället. Överraskade arbetet med barnen dig på något sätt? – Barnen har så avgörande roll i filmen så det var viktigt att vi kunde behandla dem som skådespelare, att de skulle lyda och kunna samarbeta. Vi kände att det inte skulle gå att ha med någon som började improvisera eller ändra på hela scenen. Vi ville att de skulle jobba som skådespelare hela vägen. De var så otroligt duktiga varenda dag, de överträffade sig själva och våra föreställningar. De var i nivå med de bästa vuxna skådespelare jag jobbat med. Det var en stor överraskning. Men däremot var det svårt att jobba med en katt.