NG Malmö 1
I fortsättningen jobbar jag gärna med barn men ja
g tar kanske en hund istället för en katt. Vad var det som provocerade fram idén som resulterade i De oskyldiga? – Den första idén jag fick kretsade kring barndomsmagi och vad som händer när en grupp barn leker tillsammans. I den leken sker oftast något oförklarligt. Efteråt går de tillbaka till sina familjer och äter middag och magin är bara borta. Då tänkte jag att jag vill göra en film där de här upplevelserna inte försvinner utan förblir äkta. Utifrån den här magitanken kom det övernaturliga. Jag läste också en en intervju av den norska författaren Olaug Nilssen der hon berättade väldigt ärligt om sin son som utvecklat sig normalt till han var 4 år för att sedan förlora språket och försvinna in i autismen. Jag blev så himla berörd av det. Men det började som sagt med idén om barndommens magi. Och därför kom telekinesi och telepati med i filmen, vilket är så spännande för en filmskapare. För då måste man förvandla det till ett språk som går att uttrycka bildmässigt. Du skildrar något som är lite tabu: barn som har bristande känsla för moral, att de kan vara väldigt brutala, orättvisa och gränslösa. – Både under researchstadiet och nu när vi visar filmen möts jag av otaliga historier när folk berättar för mig om sin barndom – att man som barn var ganska ond mot djur eller andra barn, eller sina yngre syskon. Jag har funderat över varför det är så under den perioden i livet. Det handlar nog om att man är så vilsen som barn. Moral är något man får via sina föräldrar. Man är en liten egoist och narcissist tills man lär sig om empati, men det tar lite tid innan vi utvecklar en egen moralisk kompass. Och jag är intresserad av det här utforskandet och experimenterandet med var gränserna går. I filmen kunde jag ta det så långt jag förmådde. ESKIL VOGT HAR även ett mångårigt samarbete med regissören Joachim Trier i bagaget och har tillsammans med honom skrivit manus till bland andra Oslo, 31 augusti, Thelma, Louder than bombs och den Oscarsnominerade succéfilmen Världens värsta människa. 38 NÖJESGUIDEN | NR 2, 2022 Vad kännetecknar ett intressant manus? – Under mina många år i filmbranschen har jag märkt att jag jobbar väldigt långsamt och behöver mycket tid för att hitta mig fram till vad jag vill säga, eller om jag jobbar med Joachim Trier – vad är det vi vill berätta. Vi använder oss inte så mycket av dramaturgiska modeller. Vi försöker att undvika dem. Många andra jobbar enligt en tydlig dramaturgisk struktur; när man har en idé ska den kunna pitchas. I stället för att skriva på och testa sig fram ska man skriva ihop två rader och förklara vad filmen är för något. Och så ska man skriva ett synopsis och en treatment och därefter ska man skriva manuset. Jag tycker inte om att jobba på det sättet. Jag vill göra en massa anteckningar, föreställa mig filmen, jag vill testa mig fram och skriva mig fram till en sorts struktur som jag tycker funkar och som visar hur allt ska hänga samman. Och sedan skriva ett manus utifrån det. När man börjar med synopsis blir allt fokuserat på intrigen och handlingen. Att A ska leda till B som ska leda till C. Men när man frågar människor vilken deras favoritfilm är nämner de sällan handlingen utan snarare en karaktär, eller en särskild scen eller en viss stämning som har fastnat i deras minne. Handlingen är en klädhängare och filmerna är de plagg man hänger på den. Men man fokuserar inte så mycket på den här klädhängaren, haha det kanske var en väldigt dålig metafor. Nejdå. Men har du inte saknat Joachim Triers hjälp under arbetet med De oskyldiga, eller var det kanske tvärtom: skönt att slippa honom? – Några gånger kände jag att jag saknade Joachim. Till exempel under castingen när han alltid kan ringa mig och prata med en som känner manuset och karaktärerna like gott som han. Men det jag har som Joachim också har är att vi har en bästa vän som har samma jobb som oss. Om det är något som känns extra svårt och slitigt kan man ringa honom och gråta på hans axel och bara klaga över hur svårt det är. När ingen annan vill visa sympati haha. Man är ju i en väldigt privilegierad position som filmregissör men det är väldigt fint att ha någon som förstår exakt hur slitsamt det kan vara. Men kan han också vara för ärlig och för hård mot dig? – Han är den första som får läsa manusutkastet. Sedan kommer han in under klippningen och slutligen på visningen. Då skulle jag säga att han är alltför ärlig haha. Jag tänker alltid: men hallå kan du inte säga något snällt också? Vad sitter du på för fler historier? Vad kommer härnäst? – I somras var jag med min film i Cannes. Tillsammans med Joachim visade vi då också Världens värsta människa. Det var helt överväldigande att ha två filmer i Cannes. Alla ville så himla gärna ha möten, alla viktiga människor som ville veta om man hade något nytt på gång. Hur förhåller du dig till att du är så eftertraktad och får så många samarbetsförslag? – Ja, men det är just det där med att alla frågar mig vad jag ska göra härnäst och jag ser mina kollegor gå omkring med tre manus under armen för att hitta finansiärer. Men jag har ingenting. Känner mig väldigt oprofessionell. Jag vill få ut min senaste film i världen, bli klar med den innan jag ens börjar tänka på nästa projekt. Det må komma i sin egen rytm. Nästa projekt har inte kommit än helt enkelt, det får ta tid. Det är väldigt smickrande att få alla erbjudanden men det mest sannolika är att jag gör min nästa film såsom jag gjort mina andra filmer. Att jag sitter för mig själv och filar på en historia och gör den med norsk eller skandinavisk finansiering. Jag vill ha full konstnärlig kontroll och det får man sällan om man börjar jobba mer globalt. Men man ska aldrig säga aldrig ifall det kommer något helt fantastiskt erbjudande. Det är imponerande hur jordad och opåverkad du är. Vad är din hemlighet? – Haha, det är för att jag undviker att släppa in för många människor i mitt liv. Jag är väldigt privat av mig. De oskyldiga finns ute på bio nu. Den 27 mars avgörs Oscarsgalan där Eskil Vogt har chans på en statyett för bästa manus till filmen Världens värsta människa.