MES 1
Här visualiseras jordens havsströmmer och det får
Anders Ynnerman att skina som den stjärna han är. Från utkanten av universum börjar resan tillbaka mot jorden. Omsluten av mörker går färden förbi galaxer med ett oändligt antal stjärnor och planeter. Och efter mer än tretton miljarder ljusår närmar vi oss Vintergatan. Vi svävar förbi mars, röd och fin. Och månen med sina kratrar. Så tar vi ett varv runt rymdstationen ISS och där, mitt i allt det stora och mörka, lyser en blå och grön planet. Jag är hemma igen! – Välkommen tillbaka! Hur var resan? Anders Ynnerman, Professor i vetenskaplig visualisering vid Linköpings universitet och konsortiedirektör på Visualiseringscenter i Norrköping, tillika regissör och manusförfattare till dom-föreställningen jag nyss sett, ler stort och ser nog på mig hur omtumlad jag är. Visst är det häftigt? När vi går ner en våning ner till kafeterian talar Anders om att filmen är baserad på mjukvaran OpenSpace som utvecklas av forskarna vid centret i samarbete med bland annat naturhistoriska museet i New York och NASA. Sedan sätter vi oss och han fortsätter berätta om rymdintresset som funnits med sedan han var liten. – Jag var tidigt fascinerad av fysik och naturvetenskap, och minns att jag kunde stå och förundrat titta ut i nattmörkret, på stjärnorna, och fundera på allt det okända som fanns därute. När jag var sex år fick jag en stjärnkarta – som jag fortfarande har kvar – och det blev starten på ett livslångt intresse. Han berättar om turen att få ha förstående och inspirerande lärare under skoltiden. Inte minst den gymnasielärare som själv disputerat, och som spelade en viktig roll i Anders fortsatta utbildningsval. – Han hjälpte mig att hitta rätt och vi har haft kontakt under årens lopp, ler Anders. Det är ganska fantastiskt! Efter militärtjänstgöring föll valet på studier i matematik och fysik i Lund och efter en utbytesperiod i England doktorerade Anders vid Göteborgs universitet med en avhandling i teoretisk fysik som handlar om beräkningar i gränslandet mellan atomer och partiklar. Sedan tillbringade han ett par år som postdoc vid Oxford University i England och vid Vanderbilt-universitetet i Nashville. Anders arbete med super- och parallelldatorer, ett område inom vilket han är en riktig pionjär, fick stor uppmärksamhet och ledde år 1995 till en förfrågan från Rådet för högpresterande datorsystem att administrera uppbyggnaden av en svensk superdatorpark. När detta var klart flyttade han tillbaka till England och arbetade på universitet i Warwick. – Men det dröjde inte länge förrän dekanen för tekniska fakulteten vid Linköpings universitet ringde, med ett erbjudande om tjänsten som föreståndare för Nationellt superdatorcentrum (NSC) vid universitetet, berättar Anders. Jag svarade att jag bor ju i England nu, men blev övertalad. Och det var ju alldeles för spännande för att tacka nej till! Under arbetet med NSC delade han tiden i tvåveckorsperioder mellan Sverige och England. – Det var tufft, men vi fick det att fungera. Jag brann ju för mina jobb på både ställena. Men när min fru fick möjligheten att doktorera i Linköping blev beslutet att flytta till Sverige inte så svårt. Jag fick då anställning som professor i vetenskaplig visualisering med placering på det helt nya Campus i Norrköping. Här hade de första studenterna i medieteknik läst sina två första år, och jag fick som uppgift att utveckla och bygga på utbildningen med ett fjärde år som profilerade sig mot visualisering. Han förklarar att uttrycket visualisering inte var etablerat vid den tiden, utan det talades mer om den omvända processen, bildanalys, som var ett starkt område vid Linköpings Universitet. Men oavsett hur det benämndes var Anders säker på att det var svaret på frågan från universitetsrektorn: ”Vilken forskning vill du bygga upp? – Jag skrev, tillsammans med mina kollegor, ett dokument om ett upplevelsecenter i Norrköping. Det skulle vara något för hela staden. För forskning inom visualisering och utbildning och för näringslivet, förstås. Men också för invånarna. Och jag minns att vi tog en promenad, en råkall höstdag i det då ganska förfallna industriområdet. Och just då var jag väl inte alldeles övertygad, skrattar Anders. Men jag tänkte att jag ger det några år. Och nu, 25 år senare, är jag fortfarande här och kunde inte vara mer glad och stolt! Idag är över 200 personer knutna till verksamheten på Visualiseringscenter som är ett konsortium bestående av Norrköping Visualisering AB, Cnema, C-Research, Linköpings Universitet, Norrköping Science Park och RISE Interactive. Anders är direktör för konsortiet och har det övergripande ansvaret. Men han är också avdelningschef för forskningsavdelningen för medie- och informationsteknik. Här bedriver 120 forskare den största forskningen i Sverige inom metoder för datorgrafik och visualisering och andra närliggande områden inom design och medieteknik. – Ett tidigt exempel på forskning inom visualisering som revolutionerat, är det virtuella obduktionsbordet, som lett till Norrköpingsföretaget Interspectral AB och också är en produkt för Sectra AB i Linköping, säger Anders men fortsätter i nästa andetag berätta om att forskningsverksamheten trots allt bara är en del av centrets stora uppdrag. Visualiseringscenter är nämligen också en plats för företagssamverkan och en växtplats för spinoffer. Han tar initiativet Visual Sweden, som systematiskt kopplar forskningen till näringslivet, som exempel innan han berättar vidare om upplevelsearenan som består av utställningar, labb och en domteater. – Med den vetenskapliga visualiseringen har vi en enorm möjlighet att göra komplex forskning tillgänglig för alla, säger Anders och visar på affischen till den senaste produktionen i WISDOME: Chemistry of life, som finansieras av Wallenbergstiftelserna. Det är en resa in i en värld av nano-storlek, där man bland annat får uppleva hur mitokondrier – livets kraftstationer – fungerar, och tar en färd bland neuronerna i hjärnan. 21