Nolltretton 1
Monster Magnet A better dystopia Molly Sandén Dom
ska veta Monster Magnet – kul! Det är min första reaktion när jag ser att det amerikanska stonerbandet släppt ny skiva. Saker och ting började röra på sig för bandet med albumet “Dopes to infinity”, det var då jag själv upptäckte dem. Men det var med plattan efter, “Powertrip”, som det stora genombrottet kom 1998 och Monster Magnet plötsligt blev ett dragplåster på festivaler och ett namn i folks medvetande. Sen kom 2000-talet med nytt medielandskap och dippande skivförsäljning och Monster Magnet var ett av de band som föll alltmer i glömska. Dock var det ett band som fortfarande hade stor respekt hos rockers, inte minst i Sverige där vi haft ett gott öga till coolingen Dave Wundorf och hans medmusiker. Nu visar det sig att “A better dystopia” är ett coveralbum där bandet tolkar gamla hjältar från det kalla krigets 60- och 70-tal. Men var lugn, det handlar inte om uttjatade låtar utan rena motsatsen. Här är det obskyra grupper som Poo-Bah, The Scientists, Dust och The Pretty Things som står för materialet. Mest kända är förmodligen Lemmys gamla band Hawkwind. Låtarna är i grunden inte så märkvärdiga, men Monster Magnet lyckas fylla dem med hög energi, psykedeliska vibbar och mycket stonerkänsla och gör låtarna till sina. “A better dystopia” måste betraktas som en mellanskiva, men det är ändå en ganska bra mellanskiva. (TP) Sedan Molly Sandén bytte till att sjunga på svenska för några år sedan har något hänt med hennes musik. I klart positiv riktning. Förändringen kanske inte bara beror på språket, även om det gjort att texterna hamnat mer i fokus och överlag har texterna faktiskt varit rätt bra på hennes senaste plattor. Men bara språket är såklart inte hela förklaringen. Hon har blivit äldre, mer rutinerad och inte minst är det viktigt vilka hon samarbetar med, och på sista tiden känns det som att pusselbitarna har fallit på plats. Nu finns femte skivan ute och den fortsätter den positiva trenden från de två senaste plattorna. Det låter modernt, snyggt och har den elegans som utmärker en popdiva. Musiken funkar i många fall på dansgolvet men oftast lika bra i flickrummet. Det svänger, men inte kallt och hårt utan varmt och innerligt. Molly Sandén gör en snygg avvägning mellan att attrahera höft och hjärta. Sången är såklart klockren och hon vågar lita på den. Jobbar mer med nyanser och känsla än med kraft, och just däri ligger styrkan. Bitvis en riktigt bra skiva pepprad med snygga och coola detaljer, Molly Sandén är på helt rätt spår. (TP) Helloween Helloween Det finns egentligen bara två tillfällen när rockband släpper självbetitlade album. Det ena är när det gäller debutalbum, de heter ofta som bandet kort och gott. Det andra är när bandet är en rejäl bit in i karriären och vill söka sig tillbaka till sina rötter. Att släppa en självbetitlad platta signalerar då en nytändning och att bandet vill återvända till den stil och attityd de hade i början. När det gäller Helloween kan man väl lugnt säga att de faller in i kategori nummer två. De har bytt en hel del medlemmar men funnits och spelat in skivor ända från 80-talet och fram tills nu. Inget har väl dock kunnat mäta sig med de legendariska “Keeper of the seven keys”-plattorna från 1987 och 1988, och innan nya plattan var det sex år sedan den senaste. Men det har hänt lite de senaste åren: Kai Hansen och Michael Kiske är tillbaka i gruppen efter sisådär 25 års frånvaro, så fansen har minst sagt en hel del att glädja sig åt. Det höjer också förväntningarna rejält, men man måste säga att Helloween infriar dem. Det låter tyskt, det låter 80-tal och det låter power metal. Dubbeltramp, falsettsång och ylande gitarrer – allt finns där. Ja, det är passé och det är rätt fånigt, men det är samtidigt ganska kul. För den som nostalgiskt vill drömma sig tillbaka till sin ungdomstid är “Helloween” en klart godkänd platta. (TP) Cherrie Naag Nool Texas Hi Jag hyser inga tvivel om att Cherries tredje album kommer att spelas flitigt på landets uteserveringar i sommar. Med sitt luftiga, glittriga sound passar musiken perfekt som bakgrund när man sitter med solglajjorna på och sippar på en färgglad drink. Nu kanske några tror att detta var beröm av 29-åringen från Rinkeby men det var det inte, snarare tvärtom. Jag nämnde ordet bakgrund av en anledning, för “Naag Nool” är mest som en grå tapet, som finns där men knappt märks. Det är väldigt få låtar på skivan som sticker ut och har en identitet. Den mesta musiken ligger bara där som en diffus dimma och maler på med samma tempo och tonfall. Absolut behaglig att lyssna på men jag kräver mer av musik än att den bara ska vara behaglig. Något man också slås av är att plattan låter så gammal, eller “retro” om man ska vara snäll. För var det inte så här r´n´b lät för sisådär 20 år sedan? Det poppigaste spåret, “Sommardag”, är också det klart bästa i mitt tycke. Förmodligen för att den låten har tydlig hitkänsla, något som fler spår på “Naag Nool” borde ha haft. (TP) All bra pop kommer inte från Glasgow, men all pop från Glasgow är bra. Känns det som i alla fall. Gruppen Texas med sångerskan Sharleen Spiteri i fronten kommer inte från Texas som man kan tro utan från nämnda Glasgow, och sålunda spelar de även bra pop. Det gjorde de redan på 90-talet när jag och många med mig upptäckte bandet. Det stora genombrottet kom med albumet “White on blonde” 1997 och själv minns jag låten “Summer son” som kom två år senare lite extra, och den låter lika fantastiskt än idag. Och faktum är att hela Texas tionde album låter kanon. De radar upp låt efter låt som nästan får mig att ramla av stolen, det här hade jag inte väntat mig. Mjuk, storslagen, tidlös pop. Ibland med 60-talskänsla, ibland nästan ABBA-pampigt, ibland bara fint. Pianoballaden “Unbelievable” är den bästa tryckare jag hört på länge. Fyra av spåren är gamla låtar som hamnade i byrålådan runt inspelningen av “White on blonde” och som nu har kommit till användning och varvas här med nyskrivet material. Kanske var det de låga förväntningarna, kanske det härliga i att återse ett gammalt favoritband, kanske är musiken kort och gott bra? Hur som helst blir jag glad av att höra “Hi”, det är en väldigt behaglig platta som jag kommer spela mycket framöver. (TP) Markus Krunegård Tutti Frutti - Från lokalen under sushin Vid en hastig anblick gör inte Norrköpingssonen så mycket nytt utan upprepar ungefär det han gjort tidigare: luftig, fluffig indiedisco med ordrika och udda poptexter. När man börjar studera skivan mer djupgående så hittar man dock detaljer att notera: Noonie Bao och Little Jinder med flera har varit med i låtskrivandet, han sjunger duett med Klara Söderberg från First Aid Kit i “Det var en gång i Lissabon”, Goran Kajfes tittar förbi i “Ville så mkt mera än o bara fantisera”, textrader här och var som fäster lite extra, och att han inspirerats av Rod Stewarts “Do ya think I´m sexy” i inledande “Vill ha dig”. Avslutande “Aldrig vart såhär gammal förut” är en körabil-genom-storstad-på-natten-känsla-låt som Krunegård är så bra på. Kanske inte exakt den typen av låt, men sättet som han bygger låtar på som sakta skapar en stämning och rör sig mot en urladdning. Den är i mitt tycke starkaste spåret på detta sjunde album där låtarna håller en riktigt hög lägstanivå. Ändå har jag svårt att helt gå igång, är det för att allt låter så bekant? Senare i år kommer en systerplatta, och kanske måste man höra den för att till fullo förstå och uppskatta “Tutti Frutti”. (TP) NOLLTRETTON 87