Nordens Tidning 1
Vårutflykt med Föreningen Norden Stämma med miljö
föredrag Järnvägshistoria, främst söder och öster om Ulricehamn var temat som Föreningen Norden i Ulricehamn-Tranemo hade för årets vårresa. Sådan gör föreningen vart år med olika tema och områden att lära känna. I år deltog 19 intresserade. Samling vid Marbäcks kyrka före avfärd mot Marbäcks gamla idrottsplats Åsunda vid Marbäcksviken. Där har man god utsikt över den sista järnvägen nära Ulricehamn före nedläggning. Här inledde Bo Carlsson, med rötter i Korpebo, berättelsen om många förslag till järnväg mellan Göteborg-Borås och Jönköping, över Ätradalen under åren 1845 till nutid. Bo Carlsson har inför den s k Götalandsbanan sammanställt en bok om utvecklingen. Först fanns smalspårig bana, dels UlricehamnVartofta och dels Limmared-Falkenberg. Mellan dem ville man sammanbinda smalspåret för att få genomgående person och godstrafik. Samtidigt önskade man knyta an Västkusten och Vätterbygden. Den idén lever ju igen i form av förslag till höghastighetsjärnväg. Den normalspårsbana söderut som sedan byggdes kom att heta västra centralbanan från Falköping till först Limmared med fortsättning mot Landeryd-Halmstad. Längs Åsunden var terrängen bergig utom just över Marbäcksviken. Där fyllde man ut från berget söderut, men sjöbotten var av lera och annan jord. Det hände flera gånger att den uttippade banken nästa dag bara hade sjunkit ner i dy. Men den blev klar och tjänstgör nu utmärkt som cykelväg. Egentligen var vårt mål att se den långt senare byggda järnvägen mot Jönköping, ett bygge som starkt pådrevs lokalt i Ulricehamns. Där ville man ha den nya järnvägen att utgå från stationen. För att då klara nivåskillnaderna måste man planera slingor som sakta följde sluttningen i bukter. Lite av samma problem fanns i Jönköping. Bygget gjordes som ett nödarbete av arbetslöshetskommissionen, och kunde den vägen inte utan vånda färdigställas, och invigdes 1940. Under de följande krigsåren fanns ganska mycket transporter av bl a virke och ved. Eftersom banan inte gick nära så många samhällen var persontrafiken låg. Efter kriget tunnade all trafik ut, och slutligen lades banan ner 1960, efter endast 20 år. Den har inte utan skäl kallats Sveriges dyraste och mest onödiga järnväg. Efter stunden vid Åsunda reste vi intresserade i bil mot mål vid den gamla banan. På vägen berättade Lennart Lindhagen om de ännu äldre ridvägarna och deras sträckning genom Marbäck, från östra sidan av Korpebo berg, över Pineboån mot Skottek. Vid Almelund kunde vi på en cirkel av björkstockar äta medhavd mat, i torrt men något kallt väder. Längs dessa vägar kunde vi se mycket spår av forna tiders slit för mat, före utvandring till Amerika och industrialisering, både övergivna odlingar och vackra skötta marker. Därefter fortsatte resan på den så kallade Getaryggen tills vi mötte järnvägsbanken vid f d Galtåsen station. Samhället där heter ju Kinnared, och den gamla kyrkplatsen pekades ut. Sedan ut på riksväg 40, för att vid Gullered vända söderut några km, till f d Ubbaredsby station, där stationshuset är kvar i ursprungligt skick, om än märkt av åldrande. Här fullföljde Bo Carlsson sin berättelse med olika episoder från den epoken. Snart fick Staten genom SJ ta ansvar för färdigställande och drift av denna järnväg, något som SJ hela tiden varit avvisande till, eftersom man ansåg att inget behov alls fanns, och i vart fall onödigt konkurrerade med SJ andra nät. Under 1960-talet togs rälsen bort och senare såldes järnvägsbanken till närliggande grannar. I vissa delar är banken nu bortodlad eller bebyggd. LennarT Lindhagen, marbäck Om alla länder hade återplanteringskrav, som innebär att man planterar ny skog där man huggit ner träd, skulle klimatproblemen vara lösta. Det anser förra miljöministern Lena Ek, i dag styrelseordförande i skogskoncernen Södra. Hon var gästföreläsare på Föreningen Norden Kronobergs distriktsstämma i Alvesta. Hon berättade bland annat om ett besök i Brasilien där stora arealer av regnskogen håller på att huggas ner. Det är, säger Lena, deprimerande att se stora avverkade ytor där det inte växer någonting. – I Sverige har vi haft återplanteringskrav sedan förra sekelskiftet. Det ser vi resultatet av i dag, Skogen växer så det knakar. Hon är också frustrerad över att inte övriga världen satsat mer på att återvinna sopor, som vi gör i Sverige. Det skulle exempelvis lösa avfallsproblemen för storstäderna. – Papper kan återvinnas nio gånger innan det eldas upp, säger Lena Ek. Vid distriktsstämman omvaldes ordföranden Rolf Wenander, Växjö, sekreteraren Börge Nielsen, Alvesta och kassören Sven Astevall, Lindås, samt övriga ledamöterna Britt-Louise Berndtsson, Älmeboda och Olle Persson, Lessebo. TexT: roLf wenander foTo: ragnar chrisTerson Lena Ek fick som tack för sin medverkan vid Föreningen Norden Kronobergs stämma ta emot ett fikonträd av styrelseledamoten Britt-Louise Berndtsson, Älmeboda. Nordisk Design i Vänersborg Utbildningsledare Minna Engström Heino från Nordisk Designskola i Borås presenterade vid ett möte den 13 april i Vänersborgs Museum vad begreppet står för. På ett personligt sätt beskrev hon vad de studerande vid skolan kreativt arbetar med. Man försöker i formgivningen av olika konfektioner plocka fram det nordiska, ”the nordic grave”, vilket kan tolkas som att se till vad som är stolt, rakryggat, stabilt, hållbart och genuint för nordisk kvalitet. Vi är alla noga med hur vi ”ser ut”. Konceptet är att ha en passion för textilier, hantverk och för svenskt levnadssätt. Design är en livsstil som bygger på Kultur – Natur – Traditioner - Konstnärer. Svensk design utnyttjar mycket ”ikonerna” Dalarna, kurbits, midsommar, jul, skärgård, slott och herrgårdar. Jämför med Volvos reklam i naturens mångfald. ”Made in Scandinavia” är ett stabilt ”varumärke. Det står för funktion, material och form samt hållbart miljötänk. Man ser till den gemensamma nordiska värdegrunden. Föreningen Norden i Vänersborg arrangerade mötet i samverkan med Studieförbundet Vuxenskolan. Lars-erik bLomgren nordens tidning nr 2 | 2016 35 Så in i norden