Nöjesnytt Helsingborg 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS BL
IXTEN OCH DET MAGISKA HUSET Svenska röster: Max Kenning, Frej Lindqvist, Mikaela Ardai Jennefors med flera. Regi: Jeremy Degruson, Ben Stassen FURY I rollerna: Brad Pitt, Shia Lebeouf, Logan Lerman med flera Regi: David Ayer nnnnn Vad är egentligen en krigshjälte? Det är frågan David Ayer ställer med sitt krigsdrama "Fury" och svaret blir naivt nog "någon som dödar massor av soldater trots att oddsen är emot honom". Brad Pitt spelar sergeanten Don "Wardaddy" Collier, en luttrad soldat som varit med förr och som jobbat sig upp till att bli en respektabel ledare. Med bister uppsyn styr han en liten trupp om fem svettiga, smutsiga, hyfsat omogna män på olika uppdrag i hjärtat av Tyskland under ett brinnande världskrig. "Vårt jobb är att döda", förklarar han och släcker ciggen lite nonchalant. I stridsvagnen känner han sig hemma, krigandet är "det bästa jobb han någonsin haft". Detta säger han gång på gång. Kanske lite för att övertyga sig själv, eller mest för att övertyga de andra. Allra mest den unga, oerfarne Norman (Logan Lerman), det nya tillskottet i den lilla truppen som aldrig haft ett vapen i sin hand förut och som initialt vägrar ta en annan människas liv. Han har ännu inte lärt sig krigets främsta regel: Krig gör människor till monster, som antingen dödar eller måste dödas. Det är sedan under Wardaddys starka hand som Normans oskuld resolut tas i uttryckets alla möjliga bemärkelser. Kantat av starkt våld och en orgie i lemlästade kroppar får sig den unge Norman sedan den dyrköpta lärdomen, precis som man kan vänta av den här sortens tematiska krigsfilm. Vissa trötta klichéer skymtar förbi (den villiga tyska horan, den unga SS-soldaten som skonar den unga amerikanen och Normans givna utveckling från oskuldsfull pojke till fullfjädrad soldat) i vad som känns som ett ärligt försök till en realistisk krigsskildring. Men den misslyckas fatalt med detta eftersom ingen av soldaterna ter sig särskilt realistiska och krigsscenerna alldeles för actionfyllda, välorkestrerade och snygga. Och, jag säger det igen, totalt klichéartade. CAROLINE HAINER KAPTEN SABELTAND OCH SKATTEN I LAMA RAMA I rollerna: Anders Baasmo Christiansen, Fridtjov Såheim, Tuva Novotny med flera Regi: John Andreas Andersen, Lisa Marie Gamlem nnnnn I Norge är Kapten Sabeltand typ superstjärna. Med tv-filmer, böcker, datorspel och särskilda Kapten Sabeltand-världar i nöjesparker kan man gissa att skaparen, den norske musikern och författaren Terje Formoe, har cashat in en hel del på sin sjörövarkapten. I Sverige är väl Kapten Sabeltand inte riktigt lika stor som i hemlandet, men ändå rätt poppis bland barnen av den entusiastiska unga testpubliken att döma. "Kapten Sabeltand och skatten i Lama Rama" är Sabeltands första steg ut på vita duken i vad som är tänkt att bli en trilogi under de närmaste fem åren. Upplägget är följande: Den föräldralösa pojken Pinky hakar på Kapten Sabeltand och hans gäng för att hitta en hett efterlängtad skatt i det mytiska kungariket Lama Rama. Äventyret kantas av skurkar som vikingapiraten Björn Rask och den läskige Badal, bror till Lama Ramas kung. Men historien handlar också om Pinkys ursprung - han söker ständigt svaret på vart hans pappa egentligen tagit vägen. Resultatet är en hederlig familjefilm, men kanske inte för de lite större barnen (läs: 12-13-åringar). Men de yngre kommer säkert att älska farten, fläkten och äventyret. Den vuxne kan roa sig med att njuta av en del kul rollprestationer, som Anders Baasmo Christiansens älskvärda Kung Rufus, kungen som bara vill ha roligt. I Kung Rufus inställning ligger även större delen av sensmoralen i den här filmen: Stirra dig inte blind på allt guld som glimmar, så att du glömmer bort att leva, skratta och ha roligt. SARA HALDERT nnnnn En liten rödrandig kattunge blir övergiven av sin familj och söker skydd i ett märkligt gammalt kråkslottsliknande hus, som visar sig tillhöra en åldrande trollkarl. Trollkarlen har skapat ett eget litet universum inne i huset, där han hänger med sina djur och snickrar ihop fantasifulla små manicker och robotar till sällskap. Den största behållningen i filmen är magin som föds där inne, när trollkarlen får visa sina finurliga uppfinningar och lilla Blixten försöker komma in i gänget, motarbetad främst av den buttre kaninen Jack. Den skojiga animationen, ofta visad ur Blixtens perspektiv, är också ett bevis för att animerad film som inte kommer från någon av de stora amerikanska jättarna, utan från Belgien, kan bli riktigt lyckad. När Blixten glider ned längst en ledstång i det stora huset är publiken där med honom i en nästan berg- och dalbaneliknande effekt. Kattperspektivet gör också att det kanske blir lite extra läskigt när en stor schäfer dyker upp och jagar lille Blixten i inledningen, vilket var spännande för de lite äldre barnen men faktiskt skrämde de allra yngsta rejält på visningen jag var på. Tyvärr tyngs storyn av ett för målgruppen väl svårbegripligt spår med en girig brorson som vill sälja det gamla huset när trollkarlen hamnat på sjukhus efter en olycka. Då får djuren och manickerna gripa in och Blixten får chansen att visa var han hör hemma. Och det är ju fint. Utan att själv bära på samma klassikerpotential som inspirationskällorna "Ensam hemma" och "Toy story" blir "Blixten och det magiska huset" ändå en fartfylld och fantasifull förströelse. Dessutom funkar 3D-animationen riktigt bra och som extra bonus får man gammal brittisk pop som Madness "The house of fun" och lite The Cure på köpet. MIRANDA SIGANDER LOVE, ROSIE I rollerna: Lily Collins, Sam Claflin, Suki Waterhouse med flera Regi: Christian Ditter nnnnn Ibland känns det som att det bara finns två parvarianter i den kämpande genren romantisk komedi. Variant A) Det omaka paret. Hon och han är varandras motsatser som verkligen, alltså verkligen, avskyr varandra. Ända till de som genom ett trollslag möts i regnet och inser att de älskar varandra. The end. Variant B) Paret som egentligen, djupt därinne, alltid älskat varandra. Förmodligen har de varit bundna av vänskapens tunga bojor och därmed inte fått chansen att leva ut sin heterosexuella dröm med varandra. Men som genom ett trollslag möts de, kanske i en pool med kläderna på, och inser att de älskar varandra. The end. "Love, Rosie" är en extremt långdragen variation av punkten B ovan. Den lite för snygga Lily Collins spelar Rosie, som sedan barndomen varit bästis med Alex, spelad av Sam Claflin med klar Hugh Grant-potential. De gör upp planer på att flytta från England till USA och plugga efter studenten. Men på avslutningen ligger Rosie med skolans snygging och blir gravid. Karriärplanerna går om intet och Alex får åka ensam till USA medan Rosie satsar på livet som ensamstående mamma. Det här låter kanske lite deppigt men filmen, och det är faktiskt det mest försonande draget, behåller en sorgfri och skönt icke-moraliserande ton genom tonårsföräldraskap och spruckna drömmar. Rosie är en cool person och jag hade gärna sett filmen om hennes liv med dottern. Men så var det ju det där med Alex. De följs åt på avstånd genom livet och lyckas några gånger bekänna sin kärlek men det är alltid något eller någon i vägen. Eftersom alla biroller är så kantigt tecknade och genuint osympatiska blir vägen fram till målet mest obegriplig och utmattande, snarare än den katharsis i solskenet som det förmodligen är tänkt. MIRANDA SIGANDER 60 | nöjesnytt