Nöjesnytt Helsingborg 1
powerhouse Det engelska uttrycket ”powerhouse” är
ganska svåröversatt, men jag hittar inget bättre ord för att beskriva Danielle Ponder. Hennes suggestiva r’n’b tar avstamp i 1990-talsgiganter som D’Angelo och Mary J Blige, men hon har samtidigt en otvetydigt modern twist i sitt uttryck. I många stycken påminner hon om Yola, ett annat ”powerhouse”, där gospel- och blues-influenserna får fritt spelrum, samtidigt som hon inte döljer sin kärlek för Aretha, Tina och Gladys. Den nya singeln So Long finns ute nu, och den är helt enkelt skitbra. vargmannen från L.A. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Någon minns kanske gruppen 60-talsgruppen The Mamas & The Papas? California Dreamin’? Monday Monday? Nåväl, hjärnan bakom detta minst sagt legendariska band hette John Phillips. Han skrev de flesta låtarna, han producerade och arrangerade det mesta och 1970 släppte han soloalbumet John, the Wolfking of L.A. Trots att det knappt sålde ett skit hamnar den ofta högt på listor över världens bästa skivor när recensenter får bestämma. När jag plockade fram den på vinyl häromdagen insåg jag att jag inte bara instämmer i detta omdöme, jag insåg också att den låter väldigt mycket 2020. Testa själva så får ni se. gbg-country på svenska Jag såg göteborgaren Henrik Nagy live på ett spa i Vann för ett antal år sedan och blev helt knäckt. Där och då körde han countrycovers som vore han född och uppvuxen i den amerikanska södern, men när han gör eget material gör han det förvånande nog på svenska. Och trots hans mjuka, intagande baryton och flinka gitarrspel är det texterna som står i fokus på nya albumet Så Gott Det Går. Med toppar som Josefine, 2005, Släpp det och inte minst Losern I Min Hall sällar sig Nagy till den fina skaran av relevanta svenska skalder där vi redan kan räkna in Alf Robertsson, Per Persson, Totta Näslund och Ola Magnell. Briljant in i minsta detalj. djungeldans Det skulle vara lätt att avfärda brittiska electronica-duon Jungle som ett discoband för 2020-talet, men det vore att göra både dem och discon en björntjänst. Jungle – bestående av Josh Lloyd-Watson och Tom McFarland – gör nämligen lika mycket för hjärtat och hjärnan som för benen. Visst står groovet i centrum, men det finns så mycket soul i de här unga britternas låtsnickrande och produktioner att det räcker och blir över för halva västvärlden. Senaste albumet Loving In Stereo är ett enda långt ärevarv för modern, dansant och intelligent popmusik. Det räcker egentligen att lyssna på singeln Keep Moving för att fatta det. välj shannon i sommar I förra månaden nämnde jag Sierra Ferrell som en av de främsta företrädarna av modern, fördomsfri rotscountry. Lägg till ett nytt namn på den listan: Shannon Shaw. Shaw har ett förflutet i punken, men på Shannon In Nashville har hon teamat upp med geniet Dan Auerbach och skapat ett själfullt, groovigt och fullkomligt ljuvligt retrodoftande countrysoulalbum. Som alltid när Auerbach är inblandad är det svårt att till en början avgöra om man lyssnar på en ny skiva eller en bortglömd pärla från 1960- eller 70-talet, men likafullt är lyckas han alltid hamna på rätt sida kitsch och nostalgi. Dessutom är Shannon In Nashville ett utsökt sommaralbum, bara så ni vet. magisk biltur En gammal god vän med utsökt musiksmak brukar skicka mig nya låtar jag borde kolla in, men ibland även påminna mig om musik man kanske hade glömt att man gillade. Bara härom-dagen kom ett sådant sms innehållande en låt med Britta Phillips. Phillips har en bakgrund i finfina orkestrar som Luna och Dean & Britta men hennes största stund kanske ändå är soloplattan Luck or Magic från 2016. Och låten jag fick, är en cover på The Cars fina, men uttjatade hit Drive. I Britta Phillips händer blir det dock återigen den monumentala ballad den en gång var. Magic, som Ric Ocazek skulle uttryckt det. 36 | nojesnytthelsingborg.se