NG Åre 1
”HIPHOP GENOMSYRAR HELA MITT LIV” och har i min f
antasivärld, i det tysta för mig själv sökt och letat efter identitet. Men aldrig vågat leva ut det tror jag. Att utforska i musiken, jobba på mitt hus i Tunisien, ge plats åt mina rötter att slingra sig fast i något är en stor del av mig nu. LÅTEN GRUNDFORS HANDLAR specifikt om Cleos pappa. Hon berättar att hennes familj har en stuga uppe i landet utanför Storuman och på vägen dit kör man förbi en stor damm. Varje gång hon kör över dammen, det är precis samma kurva varje gång, börjar hon tänka på honom. Hon fick veta av sin mamma att den platsen har många starka minnen av hennes pappa och att Cleo när hon var liten just vid den kurvan ibland pratade om sin pappa från ingenstans. Hennes pappa har varit en stor inspiration till Missaoui. Han var musiker och hon beskriver det som att sökandet efter honom har drivit processen. – Sorgen och saknaden av honom blir större ju äldre jag blir. Jag förstår mer nu. Det är lätt att man tänker att den som har förlorat en förälder när man är så liten inte är befogad att vara i sorg. Men här är jag, jag har ingen pappa, det kommer vara sorgligt hela livet. Hålet har nog också varit mycket större för att det även är en annan kultur som fattas mig. Det har varit fint att få ge den saknaden och längtan plats på ett annat sätt nu. Är du aldrig rädd att vara så personlig? – Jag blir rädd när jag inte är personlig för då går det att attackera. Vem ska döma min historia? Det skulle vara mer 16 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2023 ansträngande att göra det på ett annat sätt. En saga till Elda & Elliot kom till då jag vaknade mitt i natten under en dröm, skrev ner den, och åkte till studion på morgonen och spelade in den. Ja, den är superpersonlig, men också så givande för mig. Den ramar in exakt de senaste åren. VI ÅTERKOMMER TILL frågan kring att det finns få kvinnliga rappare. För många år sedan intervjuade jag dancehallstjärnorna Cecile och Lady Saw om samma dilemma. Dancehall, likt hiphop, är präglat av manliga normer och det är också den sidan som branschen säljer mycket på. I Sverige senaste åren är det trap/ gangstarap som exploderat, baserad på en manlig värld där färre kvinnor är aktiva. Cecile och Lady Saw sa då att det inte vore trovärdigt om de sjöng om vapen och droger, så då återstod sex. Cleo säger vidare: – Jag förstår att det jag håller på med inte är kommersiell musik. Om det är gangster som är hiphop är det väldigt svårt för de flesta. Folk behöver andra historier. Vi behöver måla upp hela färgpaletten. Många i vårt gäng har många uttryck, olika musikaliska referenser och jag känner mig stolt att vi täcker in så mycket, det är en spretighet som jag gillar. JAG FRÅGAR ÄVEN Alexander Juneblad, för det är nästan alltid kvinnorna som får den frågan. – Det är en sociologisk och antropologisk fråga. Oerhört komplex. Det är fler kvinnor än män som går på musikskolor men kvinnorna slutar och männen fortsätter så något händer där. Jag vet mest hur manliga rappare och killar är generellt. Grabbar som gormar och flexar. Unga manliga rappare tar jävligt mycket plats och har inte problem med det, har en stor hybris. Unga tjejer gör inte det, eller det krävs mycket mer. Att gå in i en studio med fem killar som tror de är bäst, då krävs det att du är en Nathalie Missaoui. Vad betyder hiphop för dig, Cleo? – Hiphop genomsyrar hela mitt liv. Den har gett mig en röst sedan jag var 14, har lärt mig och uppfostrat mig att stå upp för mig själv, stå upp för det som är orättvist. Den kan upplevas som hård och ha mycket regler, men jag tolkar det mer som att man är sjukt mån om konsten, om hantverket. Det är mycket större än det som många kanske upplever som snävt eller som bara en cool yta. Det finns så många inom hiphophistorien som varit nyskapande och revolutionära. Den spränger gränser och får andra genrer att explodera. – Jag älskar hur hiphop pushar mig och utvecklar mig. Hur kan vi berätta historierna på ett sätt de inte har sagts förut? Hur tolkar vi det visuellt? Genren har alltid velat förändra synsätt. Man kan inte vara kvar i gamla mönster. CLEO HAR JOBBAT mycket tekniskt med text, hon har bollat med Juneblad, samlat rim och liknelser. För första gången ordentligt lagt tid på det och jobbat med flows, nya rytmer och fraseringar, vågat utmanat sig själv. Tidigare spelade hon ofta in något, det lät bra, släppte det. Medverkande på skivan, i allt från bakgrundskör till egna verser, är Broder John, Ayla, Fridlyst, Gonza-Ra, Josef Slunge, Jackie Lidén, Sabina Ddumba, Erk, Fricky och Röda Paradise. Och inte minst sångerskan Afunakwa från Solomonöarna som de har samplat för Torneträsket. Hon lever inte längre och låten Rorogwela är så kallad ”public domain”, hon fick aldrig några credits eller royalties för tidigare samplingar, så låten är inte bara en västerbottnisk kärlekssång utan en meta-kommentar till kulturell appropriering. Hur känns det att släppa albumet? – Det är en sorgeprocess för mig när jag ska släppa taget om min musik. Jag lider av enorm separationsångest. Jag har levt med den här musiken i flera års tid, nu ger jag bort det, det är inte mitt längre. Så ska det vara, det är meningen. Men jag finner min tröst i den nu och så fort den släpps kommer jag sluta lyssna. Var ska jag då hitta min tröst? Det är jag rädd för. Men med tanke på hur jag känner inför musik nu så kanske jag bara ska göra ny musik. Om du hade frågat mig 2016 hade jag sagt att jag aldrig mer vill komma tillbaka till studion, jag ville bara ut på scen. Nu har jag suttit för länge i studion och ute känns läskigt, men också fruktansvärt roligt. Jag längtar! Cleo spelar på stora scenen under Åre Sessions som går av stapeln mellan den 28 april-1 maj 2023.