Nordens Tidning 1
År 1919 bildades föreningen Norden. Nästa år är d
et med andra ord dags att fira föreningens första 100 år. Varje nummer till och med nr 4 2019, kommer att innehålla artiklar om föreningen Norden 100 år. nation. De finländska historikerna ansåg sig kunna skriva en lång historia om den finska nationen medan deras motparter i Sverige ansåg att det inte hade existerat någon finsk nation före 1809. Flera olika facknämnders företrädare var oense om gränsdragningen mellan nordiskt och nationellt samt om vilka historiska personer och bedrifter som ingick i en gemensam nordisk historia och vilka som var nationella. De isländska och finska ursprungen var omdebatterade under lång tid. I princip var de omöjliga att få ihop med norska och svenska guldåldersmotiv. Så småningom togs vissa missförstånd bort ur de nordiska läroböckerna. De nationella myterna och historiekulturerna påverkade varandra på många punkter. Men den nordiska historiekultur som blev resultatet var fortfarande fast förankrad i nationen. Den nordiska identiteten förblev underordnad. I 1970-talets begynnelse upphörde Föreningarna Nordens historieboksrevision. Sannolikt berodde det på samhällskunskapsämnets frammarsch på historieämnets bekostnad. Det berodde också på att lärobokens auktoritet minskade och på att historieämnet fick en delvis ny uppgift som bestod i att ge eleverna färdigheter att se historiska skeenden ur olika synvinklar. Slutligen handlade det om att föreningarna Norden hade publicerat ”önskelistor” där varje facknämnd räknade upp vad de ville ha med av sin egen nations historia i övriga nordiska länders läroböcker. Dessa så kallade önskelistor från 1972 visade att de problem som hade uppdagats redan vid mitten av 1930-talet fortfarande fanns kvar. Vad kan vi då lära oss av Elmersjös studie av föreningarna Nordens 50-åriga arbete med nordisk historierevision? Ur ett historiekulturellt perspektiv skapades aldrig någon verklig ny nordisk, (pannationell) myt. Det är omöjligt att säga hur överlappningen av de fem nordiska historiekulturerna påverkades. Förmodligen blev den både större och mindre i fråga om nordisk identitet, skriver författaren. Studiet av hur det nordiska historiearbetet gick till mellan åren 1933 till 1972 visar att när föreningarna Nordens facknämnder försökte förändra läroböckerna i historia så förhandlades historien efter politiska riktlinjer i första hand. Även om det var historiker som förhandlade. Läroböckernas politiska och moraliska betydelse hade till följd att det kanhända var mer som stod på spel när de diskuterades än när mer vetenskaplig historieskrivning avhandlades. Lärdomarna av denna historia är viktiga än idag. Vi bör betänka att det i varje klassrum pågår en slags historiekulturell interaktion, en förhandling. Elevernas självbild ställs då mot den historia som lärs ut. Föreningarna Nordens historieboksrevision visar hur svårt det kan vara att samlas kring en enda berättelse – åtminstone när olika sätt att se på historien ska mötas. Litteratur: Henrik Åström Elmersjö. Norden, nationen och historien: Perspektiv på föreningarna Nordens historieläroboksrevision 1919-1972. 2013 Nordic Academic Press. Lund LEIF JACOBSSON, TAM-ARKIV, REDAKTÖR FÖR TIDSKRIFTEN ”NIO-FEM” Nordiska rådets presidenter Michael Tetzschner, Norge, 2018 Britt Lundberg, Finland, 2017 Henrik Dam Kristensen, Danmark, 2016 Höskuldur Þórhallsson, Island, 2015 Hans Wallmark, Sverige, 2014 (fr o m oktober) Karin Åström, Sverige, 2014 Marit Nybakk, Norge, 2013 Kimmo Sasi, Finland, 2012 Bertel Haarder, 2011 (fr o m oktober) Henrik Dam Kristensen, 2011 Helgi Hjörvar, Island, 2010 Sinikka Bohlin, Sverige, 2009 Erkki Tuomioja, Finland, 2008 Dagfinn Høybråten, Norge, 2007 Ole Stavad, Danmark, 2006 Rannveig Guðmundsdóttir, Island, 2005 Gabriel Romanus, Sverige, 2004 Inge Lønning, Norge, 2003 Outi Ojala, Finland, 2002 Svend Erik Hovmand, Danmark, 2001 Sigríður Anna Þórðardóttir, Island, 2000 Gun Hellsvik, Sverige, 1999 Berit Brørby, Norge, 1998 Olof Salmén, Åland, 1997 Knud Engaard, Danmark, 1996 Geir H. Haarde, Island, 1995 Per Olof Håkansson, Sverige, 1994 Sten Andersson, Sverige, 1994 Jan P. Syse, Norge, 1993 Ilkka Suominen, Finland, 1992 Anker Jørgensen, Danmark, 1991 Páll Pétursson, Island, 1990 Karin Söder, Sverige, 1989 Jan P. Syse, Norge, 1988 Elsi Hetemäki-Olander, Finland, 1987 Anker Jørgensen, Danmark, 1986 Páll Pétursson, Island, 1985 Karin Söder, Sverige, 1984 Jo Benkow, Norge 1983 Elsi Hetemäki-Olander, Finland, 1982 Knud Engaard, Danmark, 1981 Matthías Á. Mathiesen, Island, 1980 Olof Palme, Sverige, 1979 Trygve Bratteli, Norge, 1978 V.J. Sukselainen, Finland, 1977 Knud Engaard, Danmark, 1976 Ragnhildur Helgadóttir, Island, 1975 Johannes Antonsson, Sverige, 1974 Kåre Willoch, Norge, 1973 V.J. Sukselainen, Finland, 1972 Jens Otto Krag, Danmark, 1971 Matthías Á. Mathiesen, Island, 1970 Leif Cassel, Sverige, 1969 Svenn Stray, Norge, 1968 Eino Sirén, Finland, 1967 Harald Nielsen, Danmark, 1966 Sigurður Bjarnason, Island, 1965 Bertil Ohlin, Sverige, 1964 Nils Hønsvald, Norge, 1963 Karl-August Fagerholm, Finland, 1962 Erik Eriksen, Danmark, 1961 Gísli Jónsson, Island, 1960 Bertil Ohlin, Sverige, 1,959 Nils Hønsvald, Norge, 1968 Lennart Heljas, Finland, 1957 Erik Eriksen, Danmark, 1956 Niels Herlitz, Sverige 1955 Einar Gerhardsen, Norge, 1954 Hans Hedtoft, Danmark, 1953 ”I litteraturen om Förintelsen berättas historien om förövaren sällan från ’insidan’. Julie Lindahl har tagit på sig denna mödosamma uppgift när hon berättar historien om sin familj för oss. Den är skriven direkt ur hjärtat samtidigt som den har enastående litterära kvaliteter – en sällsynt och fenomenal kombination. Resultatet är en mycket viktig bok som är svår att lägga ifrån sig innan man kommer till slutet.” Stefan Einhorn Boken släpps på Förintelsens minnesdag 27 januari 2019. KAN FÖRBESTÄLLAS PÅ BOKUS nordens tidning nr 4 | 2018 23