Nöjesnytt Helsingborg 1
Aurelia Dey står i skinnshorts, meshbody och knäh
öga skinnboots på scenen på den anrika jazzklubben Nefertiti i Göteborg. Det skimrar från kedjorna som är invirade i hennes långa fläta. Bakom henne syns bandet The Neighbours och vid sidan om henne tredansare iklädda guldglittriga toppar. Aurelia för micken till munnen och säger: – Who can relate to facing obstacles and hardship in life raise your hands? Now grab that hardship and shape it just like it has shaped you and let it go. Obstacles and hardships are what shapes you and not what defines you, your healing is in your hands. Talet summerar Aurelia Deys debutalbum, den tillhörande liveshowen och talkshowen, alla vid samma namn: Sunday Service. Det summerar också det som Aurelia lägger störst vikt vid med all hennes kreativitet och skapande: mental hälsa. Vad betyder albumet för dig? – Sunday Service är ett terapeutiskt verk för mig. Jag vill inspirera lyssnarna till att connecta med sitt inre, för det är det jag har gjort genom att skriva albumet. Jag vill också förmedla en slags styrka. Det är alltid ett genomsyrande tema och syfte för mig. Jag vill att folk ska känna sig stärkta att våga fortsätta föra sin kamp. När Aurelia Dey pratar lyssnar man. Det finns en pricksäkerhet i allting hon säger och hon vet precis vad hon känner och tycker. Med värme och skärpa fångar hon människor med sin närvaro både på och utanför scenen. Det finns också en eftertänksamhet hos Aurelia. Mellan de glada och självsäkra svaren på frågorna som handlar om hennes karriär och skapande träder en annan sida fram. En människa som har mött sig själv och gått igenom svåra perioder för att nu ha accepterat sig själv och blivit den hon är idag. Kraftfull och glödande. Har det alltid varit självklart för dig att ta mycket plats och uttrycka dig? – Verkligen inte. Jag växte upp i ett väldigt vitt samhälle i Mölndal på 90-talet där jag var den enda afrosvensken från dagis till högstadiet. Det var ett stort utanförskap och mellanförskap som jag fick erfara där jag mobbades och blev kallad 32 | nojesnytthelsingborg.se för n-ordet. Det var också en tid av att känna att jag inte fick ta den plats jag ville. Det var många lärare som inte förstod min inre glöd och som ville att jag skulle dämpas. Det fick jag tillbaka sedan i dancehall och därför blev jag så kär i det. Musiken har inte alltid varit huvudfokus för Aurelia. Det var i dansen hennes kreativa resa tog fart. Under sin tonårstid dansade hon dancehall, som då kallades för ragga, i dansgruppen Bussa-Crew. Tillsammans utforskade de ragga och blandade det med influenser av hiphop som då dominerade Sveriges dansscen. Det var inte förrän hon flyttade till Los Angeles i 20-årsåldern som hon kom i kontakt med den riktiga dancehallen. Det blev ett avgörande möte som formade hennes liv enda fram till idag. – Jag minns att under mitt sista halvår i LA så hamnade jag i en källare klockan tre på natten och där var det autentisk jäkla dancehall. Så mycket explosivitet, färger och lättklädda kvinnor som bara tog en massa plats. Det var så vackert att se så många uttryck i samma rum med så många människor som bara stod ut. Jag blev kär i det instantly. Tillbaka i Sverige och frälst av upplevelsen i Los Angeles fann hon dancehall- communityn i Göteborg och släppte snabbt sin första dancehall-låt. I samband med det kom hon i kontakt med dancehall- och reggaeproducenten Partillo som står för majoriteten av produktionerna på hennes debutalbum. – Jag flyttade tillbaka till Sverige och märkte att dancehall-communityn var väldigt liten men väldigt välkomnande. Partillo hörde av sig direkt när jag hade lagt ut min första låt på youtube och ba ”hej syrran kom till studion och flexa på micken let´s go”. Helt plötsligt var jag en del av dancehallfamiljen och då blev det självklart att jag skulle fortsätta syssla med dancehall. Visste du när du började skriva att det skulle bli ett helt album? Eller utvecklades det under tiden? – Jag är en jävla kreativ bomb typ! Jag har alltid minst 20 låtar som bara ligger. Efter att jag hade skrivit hälften av låtarna bestämde jag mig för att det skulle bli ett album. Det var som ett pussel, jag pusslade ihop gamla och nya verser. Den första låten, Sweet Love, gjorde jag tillsammans med Partillo och det var också med den låten som jag kläckte koden till mitt nya sound. Det är melodisk pop-dancehall i ett lugnt tempo där min mörka ton och attityd träder fram. Sunday Service blev klart som album redan 2020 men sattes på releasepaus då liveuppträdanden fortfarande var begränsade på grund av restriktioner. Och något som är en viktig del i Aurelias artisteri är just att interagera med publiken. I höstas släpptes en inspelad version av Sunday Service Liveshow där Aurelia, förutom att dansa och sjunga, varvar sina låtar med att framföra olika budskap. Du har fått vänta sedan 2020 med att släppa albumet. Var du orolig för att låtarna inte skulle kännas aktuella idag? – Det är som att jag inte har gett mig själv utrymme att faktiskt tänka de tankarna. Är det ett förlegat sound? Kommer man fortfarande tycka att det är bra? Det verkar ju så! Det bevisar bara att musik är ett universellt språk och att ibland gör man tidlös musik. Det var efter Black Lives Matter-demonstrationerna och upproren i USA, våren 2020, som Aurelia startade Sunday Service Talks, en Instagram-talkshow där hon bjöd in andra afrosvenskar och diskuterade livserfarenheter och utbytte tankar om hur det är att vara svart i ett land där majoriteten är vit. Vad innebar talkshowen för dig? – Den var ett breakthrough. Att svarta röster i Sverige fick ta plats och höras och faktiskt prata om det vi aldrig har pratat om. Jag ville bara skapa ett tryggt rum för människor från den afrikanska diasporan där vi kunde samlas och prata om saker vi går igenom. Och därmed skapa en igenkänning och stärka dem som lyssnar. Du kallar dig själv för “Alpha” i dina låtar, varför gör du det? – Alpha betyder mycket för mig. Det är början, slutet och öppningen. Det är alfahanen eller alfahonan i en flock, en ledare. Jag är en naturlig alfa, men att vara en ledare är något man måste jobba på. Men jag tar en massa plats, det är den jag är.