Nöjesnytt Helsingborg 1
nött skinnjacka, har rufsigt grått hår och solgla
sögonen saknar ett glas. HUMORN ÄR BISARR. En glasögonorm från de fina kvarteren gör ett fatalt misstag inne på pissoaren. Han hälsar på SS-Norbert. Skymfen kan inte den före detta naziofficern leva med. En snorunge med kuken i handen. Ingen respekt. Straff behöver utdelas. Norbert beordrar spolingen att stå still. Därefter pissar han ner hans jeansjacka. Snuskigt värre. Men den känns också sanningsenlig. Högbrynt filosoferande hör hemma på andra ställen än världens skabbigaste sylta. lyckligtvis ut snart därefter och det är bara att hoppas att den aldrig återuppstår. AKINS KARRIÄR STOD sedan och trampade vatten i cirka ett decennium. Han trevade från genre till genre från komedi med den charmiga Soul Kitchen (2009), historiskt drama med The Cut (2014) och coming of age med Tschick (2016). Ingen av dem gav karriären nytt schvung. UPPSVINGET KOM ISTÄLLET med nästa film. Utan nåd (2017) blev omtalad inte minst för Diane Krugers råa spel som den sörjande Katja Sekerci. Hon är magnetisk. Filmen är en laserfokuserad hämdthriller i realistiskt stuk. Katjas familj har blivit sprängd i luften av nazister. Rättegången som följer är ett skämt och Katjas reaktion är en medeltida tolkning av rättvisekonceptet. Tand för tand. AKINS FILMER HAR aldrig varit mer rotad i genre. Varje scen är en successiv klättring mot det ofrånkomliga. Den har allt man förväntar sig av en hämndhistoria: ond bråd död, bottenlös sorg, tomhet som förvandlas till ilska, ilska som leder till handling. Katja kommer inte kunna leva vidare. Hon måste hämnas. Trots den hårt hållna strukturen söker inte filmen spänning skamlöst. Akin ger åskådaren tillräckligt med tid för att inse att, nej, hon kommer aldrig kunna lära sig att leva utan make och son. Det känns som att Akin kan genren utantill. Han har blivit mer stilsäker med åren. I VID HIMLENS utkant kunde man ana ödet i varenda bild. Det gör man även i Utan nåd. Men skillnaden är att i den förstnämnda är det löjeväckande melodramatiskt. I Utan nåd behöver man det deterministiska mörkret för att förstå hur jävla kolsvart det är inne i Katjas huvud. Mörkret når tidigare oanade nivåer. Det är bara en försmak mot vad Akin skulle bjuda på i Honka. DET ÄR INTE helt enkelt att hitta en röd tråd i Akins karriär. Ibland siktar han på oscarsguld, ibland gör han halsbrytande romanser i Hamburgs skumraskkvarter. Ibland hoppar han på hemska trender. Han har inte en utarbetad estetik som kännetecknar honom. Alltså ingen Coen 40 | nojesnytthelsingborg.se NR 9, 2022 | NÖJESGUIDEN 93 eller Scorsese. I stället påminner han snarare om Steven Soderbergh. En regissör som byter verktygslåda mellan var och varannan film. Akin anpassar sig efter materialet och tillämpar en stil som känns rätt. Det fungerar inte alltid, men ofta. DET HAR ALDRIG fungerat bättre än med Den vidrige Herr Honka. För mig hans karriärs största stund. För många andra en pina och pärs som stal levnadsglädjen under några timmar. I Chicago Reader meddelar recensenten att han hellre hade stannat hemma. I New York Times menar man att Akins film är spyframkallande bara för att sticka ut. FILMEN UTSPELAR SIG under sjuttiotalet och följer seriemördaren Fritz Honkas torftiga liv mellan mord. Han dränker sin tomma tillvaro i otroliga mängder snaps. I sitt fylledis drar han runt mellan olika ströjobb. Det räcker till en gudsförgäten vindsvåning och all sprit han kan tänka sig. Dricker han inte hemma så gör han det helst på sitt stamhak: sunkbarernas sunkbar Gyllene handsken. MÖRKRET SÄTTS REDAN i öppningsscenen. En livlös tantkropp ligger ihopkrupen på Honkas obäddade säng. Stånkandes börjar Honka knöla ner liket i en sopsäck. Han kånkar ner liket till källaren och fläker ut henne på golvet. Iklädd solkiga Y-fronts kalsonger börjar han klä av henne. Kort därefter sågar han av hennes huvud. SCENEN HÅLLER PÅ i dryga sju minuter. Den är magstark. Inte för att våldet är särskilt grafiskt. Själva sågandet sker utanför bild. Det är i stället den snuskiga sjuttiotalskänslan som lyfter sekvensen. Dekoren får det att krypa i mitt skin. Gulnade väggar, dunkel belysning, smutsiga mattor. Man kan praktiskt taget känna den instängda luften sippra ut genom bildrutorna. Misären väller över en. DET KNYTER SIG såklart i magen. Filmen hade varit en poänglös helvetesresa om den monotont fortsatte i samma spår. Men tonen är mer mångfacetterad än så. INNE PÅ HONKAS favoritbar hittar man ett tvärsnitt av samhällets allra lägsta skikt. För att glömma bort världen utanför super man hejdlöst och skämtar grovt. Servitören Anus, Snaps-Uschi, Tampong-Günther. Mest färgstark av dem alla är SS-Norbert. Han är klädd i DEN ÄNGLALIKA TJEJEN från Honkas tidiga sexdröm valsar in och ut på den Gyllene handsken genom hela filmen. Hon slumturistar på Reeperbahn. Hon är det uppenbara offret i sammanhanget. Honka ögnar henne upp och ner gång på gång. Men hon hinner alltid undan. Det är en udda struktur på en film. Man skulle kunna säga att hon gör vare sig till eller från för handlingen. Det är snarare tvärtom. ALLA ANDRA OFFER dör utan spänning. De följer med Honka för att han har råd att bjuda på dricka. Deras öden är beseglade redan vid första ögonkontakt. Med den änglalika är spänningen utdragen. Akin tvingar en att tänka: hon får bara inte bli mördad. Inte den vackra. Inte någon från den städade världen. Slöddren Honka slaktar på rullande band bryr sig ingen om. EN SUNKIG MARDRÖMSVANDRING visar sig också ha pricksäkra kommentarer om vilka som betyder något i klassamhället. BÅDE MOT VÄGGEN och Den vidrige Herr Honka utspelar sig långt ifrån vackra shoppinggator och respektabla liv. Det är då Akin är som bäst. Vadande i urin längs Reeperbahn. Det är något uppfriskande med en auteur som inte ser filmmediet som heligt. När Akin är som sunkigast visar han att film inte bara hör hemma på muséer. Film hör lika mycket hemma i rännstenen.