Nöjesnytt Helsingborg 1
FATIH AKINS FÄRGSTARKA KARRIÄR Till hösten får de
n efterlängtade musikbiografin Rheingold festivalpremiär. David Weiss har kollat närmare på regissörens levnadsbana som kanske redan har nått sin högsta topp. TEXT: DAVID WEISS I en soffa i en sunkig lägenhet sitter en kutryggig och gräsligt ful man runt trettio. Det knackar försiktigt på dörren. “Vad är det? Fan vill du?” skriker han. Från andra sidan dörren hörs ett räddhågset: “Mina tänder.” KVINNAN, SOM ÄR i pensionsåldern, har stripigt hår, är rundlagd och blöder ur munnen. Hon är på jakt efter sin trasiga lösgom. Alldeles nyss har hon blivit nerklubbad av den krokiga mannen, som kallas herr Honka, för att hon inte lämnat lägenheten i tid. Kvällen innan hade de varit på väg att ligga med varandra, men när potensen svek fullföljde Honka med hjälp av en träslev. SCENEN KOMMER FRÅN Den vidrige Herr Honka (2019) och fortsätter med att den äldre kvinnan och Honka försonas och har oralsex. Det korsklipps mellan försoningssexet och att Honka kåtar upp sig själv genom att fantisera om en yngre, änglalik kvinna som ålar sig mellan salamikorvar och fårfioler. JAG KÄNNER ETT djupt obehag av misären som skildras. Men kan ändå inte hålla mig från skratt. Det är vulgärt och smaklöst till parodins brant. Men framför allt förbannat bra. Bakom filmen står Fatih Akin, en av samtidens största tyska regissörer. Har han alltid varit en provokatör som vältrar sig i radioaktivt, mänskligt avfall? 92 38 | nojesnytthelsingborg.se NÖJESGUIDEN | NR 9, 2022 FATIH AKIN FÖDDES i Hamburg av turkiska föräldrar 1973. Filmkarriären inleddes med Short Sharp Shock (1998). Han nominerades för bästa regi på Deutscher filmpreis, Tysklands version av Guldbaggen, men hans riktigt stora genombrott skulle snarare komma först sex år senare. MOT VÄGGEN (2004) tog nämligen Akin från ny, lovande röst till etablerad auteur. Det romantiska dramat strösslades med priser, bland annat på Berlins filmfestival. DEN ÖVERVINTRANDE PUNKAREN Cahit vill dö. Han sätter sig i sin rishög till bil, trycker gaspedalen mot avgrunden och skallar en stenvägg. Men han dör inte. Han vaknar i stället upp på en suicidklinik uppsnärjd i stödkrage. Jaha. På väg ut från sjukan till närmsta öl springer den hälften så gamla främlingen Sibel ikapp honom och frågar om han vill gifta sig med henne. Filmen är en emo-skröna fylld av skenäktenskap och nu-eller-aldrig-känslor. En grekisk tragedi skriven i kajal på Reeperbahn. Akins filmer utspelar sig nästan alltid i Hamburg och bland den turkiska diasporan. SIBEL BEHÖVER CAHIT för att slippa följa sin familjs religiösa moral, Cahit behöver Sibel för att tänka på annat än att dö. Det visar sig att de faktiskt passar ihop, men ödet har bestämt sig för att göra deras liv tillsammans omöjligt. Mot väggen är lättare att tugga i sig än Herr Honka och de flesta känner mer med en förtryckt men levnadsglad dotter som vill hitta sig själv än en kufisk seriemördare. Vid den här tidpunkten har Akin ännu inte blivit den stilsäkra genreprovokatör han senare skulle komma att bli. FILMEN HAR EN billig, och ibland fumlig, estetik som lätt missleder en att tro att Akin inte har koll på grejerna. Bilderna är beskurna utan finess. Den är klippt som om bussen går om två minuter. Kanske tänker man att Akin blev skickligare med tiden. Det blev han i och för sig också. Men slit och släng-känslan verkar medveten. Som att Cahit och Sibels episka kärlekshistoria utspelar sig i periferin, något ett majoritetssamhälle inte orkar bry sig om. Att filmen ser ut att ha debuterat i den lokala kioskens filmhörna snarare än på snofsig biograf spelar ingen roll. Det gör snarare filmen bättre. MED VID HIMLENS utkant (2007) bjöd Akin in sig själv i de fina salongerna. All medveten fumlighet är borta. Estetiken är i stället polerad och elegant. Filmen togs emot med andakt. I Film Comment hyllar man Akins magnifika moraliska medvetenhet, Observer menar att filmen ska avnjutas med stillsam eftertänksamhet och Entertainment Weekly påpekar hur väl Akin porträtterar skörheten i nationell identitet. FILMEN MOTTOG OCKSÅ ännu finare priser än tidigare: manuset vann guldpalm på Cannes och den utsågs till Tyskland officiella Oscarsbidrag. Femton år senare sitter jag konfunderad. Hur potent röka hade filmvärlden egentligen fått tag i? VID HIMLENS UTKANT är ett ensembledrama i kapitel. Den ena historien överlappar den andra och spänner från nordtyska småstaden Bremen till jättemetropolen Istanbul. Slumpen knyter människor samman, händelser visas från olika perspektiv. All impulsiv spontanitet från Mot väggen är stendöd. I stället är allting ödesmättat. Minsta lilla hostning. EN FILTERLÖS SNUSKHUMMER tappar fattningen och slår ihjäl sin prostituerade rumskamrat. Snuskhummerns son, en ändlöst hygglig professor, drar till Istanbul. Han ränner gatorna upp och ner för att hitta den prostituerades dotter. Går inte att finna. Men, se och hör. Dottern, tillika landsförvisad aktivist, har på villovägar hamnat i Bremen. Hon har dessutom, nu jävlar arbetar slumpen övertid, befunnit sig i samma hörsal som den altruistiske professorn. Utan vetskap om varandra. DET ÄR SAMMA odrägliga långsökthet som vann Paul Haggis en Oscar några år tidigare med Crash (2004). Iñárritu kopierade tricket några år senare med den glädjedödande Babel (2006). Akin gjorde sin film med mindre pervers misantropi än Iñárritu. Men med lika ointressant resultat. Slumprunk-trenden dog