GLAS 1
/ krönikan / Marianne Fredriksson, 1927 – 2007, v
ar författare och jorunalist. Hon arbetade på Göteborgstidningen, Åhlén & Åkerlunds förlag, där hon blev chefredaktör för Allt i hemmet och startade tidningarna Vi Föräldrar och Allt om mat. 1974 kom hon till Svenska Dagbladet där hon startade Idag-sidan, banbrytande för sin tid genom en journalistik om psykologi, känslor och existentiella frågor. Efter pensioneringen 1987 kunde hon ägna sig enbart åt sitt författarskap. Marianne Fredriksson skrev femton romaner och finns översatt till 47 språk. Här publicerar vi det första kapitlet i boken På akacians villkor, utgiven 1993, som hon skrev tillsammans med Bengt Warne, och som handlar om att bygga och bo i samklang med naturen. Akacia MARIANNE FREDRIKSSON VI KAN BYGGA HUS SOM ARBETAR I ENLIGHET MED DET STORA NATURLIGA FLÖDET Vad har vi gemensamt med urmänniskorna som levde på Afrikas savanner? Mycket mer än vi tror. De levde sitt liv i identiskt likadana kroppar som vi, samma vita blodkroppar jagade bakterier genom vävnaderna, deras lungor omvandlade luft till livsviktigt syre och deras hjärtan slog lika trofast genom åren som våra gör. Och som vi var de skapade av stjärnstoft. För det är samma grundämnen som får stjärnorna att lysa som strömmar genom våra kroppar. Kemiska ämnen har omvandlats till levande väsen, som äter, andas, tänker och drömmer. Nu vet vi mindre om deras tankar, deras psyke, än vi vet om deras kroppar. Ändå finns skärvor av kunskap. En del kan vi förstå från studierna av de naturfolk som finns kvar. Bushmännen i Kalahariöknen i Afrika är ett sådant folk, Lorenz van der Post har skildrat dem med stor kärlek. En annan viktig insikt har vi fått 20 GLAS 3.2014 från psykologin. Carl Gustaf Jung var pionjären, han som först upptäckte att i den moderna människans omedvetna fanns starka krafter från en längesedan ”glömd” värld. Han kallade dem arketyper och menade att de styrde våra drömmar, tankar och känslor från ett okänt område i vårt psyke – det kollektiva omedvetna. När barnet vaknar i skräck för vargen som jagar det genom skogen, när pojken dagdrömmer om draken som han – hjälten – måste besegra, när vi räds ormar och spindlar, när vi tappar sans och vett i hängivenhet för en idé, en kung eller en nation så är det arketypen som tar oss i besittning. Också i de gyllene stunderna i livet verkar samma krafter: i famntaget där ensamheten upphävs och två blir en, i naturen, i dansen, sången, dikten och bilden kan vi uppleva samma befrielse. Jagets gränser sprängs. Vårt stora kollektiva omedvetna har lagrat minnen från människans långa vandring på jorden, menade Jung. Skräcken för ormen, för elden och vargen men också hängivenheten, andakten inför naturens under och gudar lever sitt starka liv i varje människa också i storstaden och också i en tid när gudarna ersatts av Rationaliteten. Det är i förnekelsen av detta arv som våra svåra misstag har sin grund, säger Jung. När människan tror att hon är enbart rationell blir hon ett hjälplöst offer för sina dolda sidor. Se på religionsstriderna, på den fanatiska stamkänslan i nationalismens alla krig, tänk på nazisterna, på Gulag. Och se på miljöförstöringen. Människor som haft ett levande medvetande om sitt andliga och fysiska beroende av naturen hade aldrig gjort det vi gör med luften, vattnen, djuren och växterna. Bara den som förträngt vetskapen om sambanden och samarbetet mellan allt liv på jorden, kan åstadkomma den värld som vi lever i.