Kingsize 1
Intervju: ADAAM Parham Jag vill inte vara känd ba
ra för att vara känd och rubrikstarka tv-framträdandena – de lyser med sin frånvaro. En annan insikt är att han ogärna ställer upp på saker som han är obekväm med och helst undviker att använda sin plattform för samarbeten och saker som inte har med musiken att göra. Därför stack det på sätt och vis ut när han i höstas var med i SVT:s “En kväll för Iran” – även om temat ligger honom nära om hjärtat. – Jag gillar inte att göra saker som jag inte är bekväm med. Jag kan göra musik, jag kan uppträda. Men jag vill inte sitta med i en debatt. Sådant tycker jag är svårt, för det är inte min grej. Samtidigt vet jag att det finns saker som är större än mig själv, större än att jag mår lite dåligt. I Iran ställer sig folk framför kulor. Ska jag då känna att jag inte vill vara med i ett tv-program för att jag är obekväm? 24 KINGSIZE MAGAZINE | NR 1, 2023 Hur nära har protesterna och våldet i Iran känts för dig? – På ett sätt känns det långt bort och på ett sätt känns det väldigt nära. När jag pratar med mina kusiner känns det nära. En av mina kusiner tog ett lån och skulle starta upp en egen verksamhet innan allt det här. Hon har pluggat och har gjort allt rätt, men nu är det kaos. Pengarna går ner och folk betalar inte ut löner. Det härjas på stan och situationen är oklar och obehaglig. Men jag försöker göra vad jag kan. Det var faktiskt en brittisk-iransk nyhetssida som la upp något om ”En kväll för Iran” på persiska och min kusin såg mitt ansikte där och blev så jävla stolt över att jag gjorde något för deras kamp hela vägen från Sverige. Men sen går man ju in i sin vardag och trampar runt i sin slask och klagar på vädret och då känns det långt borta igen. – Det var länge sen jag var där nu, och det är för riskfyllt att resa. Nu har mitt ansikte dessutom synts på en nyhetssida i ett sammanhang som är regimkritiskt. Det är konstigt. När jag var liten så tyckte jag det var löjligt när mina föräldrar oroade sig över spioner och övervakning, men nu är vi där igen. Familjen flydde Iran under det oroliga 80-talet – först föräldrarna, sedan Parham. Han lämnade landet som två-åring och kom inte tillbaka förrän han var 30. Han tror sig ha minnen från flytten men är inte helt säker, någon har sagt att man inte bildar minnen förrän man är tre-fyra år gammal. När vi pratar om flytten och återkomsten till Iran säger han skämtsamt att han fortfarande pratar med sina föräldrars språk – ”jag har aldrig lärt mig prata som en ungdom i Iran”. – När jag var liten i Sverige så ville jag passa in mer, känna mig mer svensk och då anammade jag inte lika mycket av min persiska kultur. Sedan vände det någon gång och jag kände att jag ville ta igen jättemycket. Det var en känsla av: fuck vad mycket jag har missat i Iran! Jag kände att jag hade missat mina kusiners uppväxt och jag tänkte på allt vi hade kunnat göra ihop. Så känner jag fortfarande, men om det inte blir revolution snart så kommer det ju vara svårt att åka dit. Och även om det blir revolution så kommer det krävas många år av att bygga upp allt igen. Jag frågar om hans relation till Iran är något han försökt lyfta in i sin musik ju äldre han har blivit, men han svarar att han inte tänker på sitt skrivande på det sättet. Han skriver om det han dras till, och ibland dras han till att skriva om Iran. WWW.KINGSIZEMAG.SE