Omtanke 1
GÄSTKRÖNIKA När slutar man vara flykting? Vet ni
att jag fortfarande efter alla dessa år i Sverige ser mig själv som flykting? Jag vet att de flesta kallar mig för invandrare eller utlänning, kanske blatte om det vill sig riktigt illa, men själv är jag en flykting. Fortfarande. Det är bara det att idag är jag en flykting med ett hem. Att ha ett hem, ett jobb och ett ganska okej liv innebär att jag per definition inte är en flykting längre. Eller? När upphör man att vara flykting? När man har slutat fly? Eller när man har bockat av det ovannämnda, ett nytt hem, jobb och ett hyfsat fungerande liv? Jag vet inte hur andra känner, jag kan bara tala om mig själv och tydligen är jag inte där än. ENLIGT WIKIPEDIA ÄR en flykting en person som är på flykt från sin hemort och lever på annan ort. FN:s flyktingkonvention ger en annan förklaring, lång och kanske lite luddig på sina ställen men som går ut på att om man ger sig på flykt med anledning av grundad rädsla för sitt liv och inte kan stanna i sitt hemland, då är man flykting. Att vara flykting har en enda fördel och det är att man har lyckats ta sig någonstans med livet i behåll. Inget annat. Allt annat är nackdelar. Att fördrivas hemifrån, att förlora allt, att lämna de du älskar på ett ställe där sannolikheten att de dödas är stor, det finns inga fördelar med det. Allt det här vet man när man ger sig på flykt. Man vet att man själv rent fysiskt förflyttar sig till ett annat ställe, men att ens liv blir kvar och att man aldrig kan få det tillbaka. Ändå åker man. Det är det enda alternativet. Åk eller dö. ATT DÖ ÄR det bättre alternativet många gånger. Det är sant. Att få dö på hemtröskeln bland sina nära och kära är rena drömmen för många. Att dö i tid kan innebära att man slipper tortyr, hunger 52 | www.ssil.se eller att utsättas för våldtäkt. Men det innebär också att man slipper bli flykting. Det innebär att man slipper flyktingläger, människosmugglare, överfulla flyktingbåtar. Att dö hemma i sitt land är ett bättre alternativ till att drunkna i ett hav mitt ute i ingenstans. Ändå så väljer man det sistnämnda om man kan. Överlevnadsinstinkten sätter in och man intar kampposition och flyr. Många gånger flyr man inte för sitt eget liv. Man flyr för andras, ofta för sina barns liv. Att vilja rädda sitt barn känner inga rädslor har jag hört. Och sett. Min familj är, som tur är, ett levande bevis på det. NU I APRIL VAR det exakt 23 år sedan jag blev flykting. Trots att jag inte har flutit omkring på en flotte i ett hav har jag mycket gemensamt med de som gör det. Varje gång jag hör om en ny flyktingkatastrof förvandlas jag till flyktingen jag var för 23 år sedan. Det sker på några sekunder, en textrad i tidningen är allt som behövs. Jag bär på en inre oro som alltid är närvarande, som jag inte kan bli av med och som jag kopplar till min flykt. Det finns situationer i vardagen som sätter igång mina varningsklockor oavsett hur mycket jag kämpar emot. Står jag i en matkö i matsalen är jag en flykting. Känner jag doften av köttfärssås är jag en flykting. Att sova i en sovsal kommer inte på frågan. Stora restauranger, hur fina de än är, där känner jag mig obekväm och aptiten avtar direkt. Ljudet av gafflar och knivar tar mig tillbaka till flyktingförläggningen på nolltid. Jag har aldrig tyckt om mjölk, på flyktingförläggningen började jag avsky den. Utspilld mjölk på golvet är en bild som etsats sig fast i minnet, också det från flyktingtiden. JAG HAR ETT enormt behov av ensamhet. Jag kan vara ensam i dagar. Det ligger lite i min natur men jag vet exakt när Vildana Aganovic Krönikör, debattör, journalist och föreläsare med rasism och fördomar som hjärtefrågor. »Varje gång jag hör om en ny flyktingkatastrof förvandlas jag till flyktingen jag var för 23 år sedan« jag kände det behovet för första gången. Ni gissade rätt, på flyktingförläggningen. Att vara omgiven av människor som inte mår bra i 24 timmar per dygn och många månader i sträck har satt spår i mig som gör att jag inte kan vistas bland människor en längre tid utan att känna mig kvävd. Frågan är, kommer jag någonsin att sluta vara en flykting? Hur gör man? ● FOTO BORÅS TIDNING/ANDERS ROBERTSSON