Svensk Jakt nr 12

Svensk Jakt Chefredaktören Svensk Jakt Rådjursjakt i snöstorm Svensk Jakt Ögonblicket Svensk Jakt Från Jägareförbundet Svensk Jakt Opinion Svensk Jakt Riksnytt Svensk Jakt Peter Kullgren i halvtid Svensk Jakt Harjakt Svensk Jakt I backspegeln Svensk Jakt Elektriska rökar Svensk Jakt Historisk jakt Svensk Jakt Första hjälpen i fält Svensk Jakt Julklappstips för jägaren Svensk Jakt Redskapsboden Svensk Jakt Älgjakt Svensk Jakt Viltvård Svensk Jakt Hälgekrysset Svensk Jakt Hört, sett & läst Svensk Jakt Hälgeserien Svensk Jakt Utrrustning Svensk Jakt Vapen & skytte F rågan om ett blyförbud för kulammunition lever fortfarande. EU:s kvarnar mal på och vi kan förr eller senare ställas inför ett sådant faktum. Det har oroat jägare i årtionden nu, inte minst de som befarat att 6,5:orna skulle ramla ner i klass 2. Men förra årets sänkning av kulviktskravet för blyfritt i klass 1, löste i praktiken det problemet. Det har också konstruerats en hel del bra blyfria jaktkulor. Men allt är inte problemfritt. Inte minst är priset på blyfri ammunition generellt högre än på alternativen med bly. Men fungerande lösningar finns. Det får sägas vara ett förväntat resultat. Klövviltjakt med expanderande kulor utgör den huvudsakliga jakten i många regioner världen över. Det har funnits ett starkt tryck från marknaden att producera bra blyfria alternativ. Men svenska jägare jagar även småvilt med kula. Kalibrar i klasserna 2, 3 och 4 används flitigt till en rad matvilt, som skjuts med helmantelkulor eller minimalt expanderande kulor. Sådan jakt anses udda i Nordamerika. Det har betydelse, eftersom efterfrågan i USA styr både utvecklings- och marknadsavdelningar hos de stora ammunitionstillverkarna. Efterfrågan bland svenska småviltjägare höjer möjligen ett och annat roat ögonbryn. Det bör därför inte komma som någon överraskning att blyfria, icke expanderande kulor i klass 2–4 prioriteras lågt. Efter att ha använt .204 Ruger som rävkaliber i många år, började jag snegla på möjligheten att använda den även som toppfågelkaliber. Ett vapen i klass 3 får som bekant transporteras på skoterkälke under vissa omständigheter i Norr- och Västerbotten, vilket ger möjligheter att jaga på en del avlägsna områden. Den precisa och flackskjutande .204 Ruger borde passa som hand i handske där. Hade jag haft samma mål med en annan kaliber, hade inte detta behövt leda till experiment med blyfria kulor, men .204 Ruger har en speciell historia. Den och andra patroner med samma kuldiameter är amerikanska skapelser, avsedda specifikt för användning på skadedjur och pälsvilt, med lätta, fragmenterande kulor. Därför fanns inga lämpliga fågelkulor, inga alls. Först efter ett envist sökande fick jag kontakt med en person vid namn Schröder i Kalifornien, som bedrev garagetillverkning av en trubbig helmantelkula. Jag betalade kulorna med check och hämtade dem senare hos en jaktkamrat i Idaho. Schröder-kulorna var ojämna i vikt och form, men sköt tillräckligt tätt för att kunna användas effektivt ut till runt 150 meter. De dödade tjädertuppar omedelbart och utan Den lättare 32-grainskulan från Hammer Bullets har varit enkel att ladda till hög precision och kan tack vare hastigheter runt 1 200 meter i sekunden leverera mycket anslagsenergi, men räknas på grund av vikten till klass 4. Den tyngre 39-grainskulan uppfyller klass 3-kraven, men att få den att skjuta väl är en svår balansgång och kräver en custompipa. köttförstöring och gav mersmak för kalibern som ett fågelvapen. Men sedan slutade de tillverkas. Det är bakgrunden till de erfarenheter som följer. Från och med då blev nämligen projektet med .204 Ruger som fågelkaliber ett test av blyfria kulor i klass 3. Det har rymt några överraskningar, en hel del problem och inte minst rejäla kostnader. Men idag är det i princip i hamn. Prestandan är i många avseenden lysande, även om inte riktigt alla frågor fått svar ännu. Sökandet efter en ersättare till Schröderkulorna ledde efter många om och men till Hammer Bullets i Montana, ett litet företag som tillverkar svarvade kopparkulor. Deras produkter är expanderande kulor, men de skriver på sin hemsida att de även kan åta sig specialbeställningar. I deras sortiment fanns redan en 32-grainskula i .204. Även om 32 grain bara räcker till klass 4 måste man ju börja någonstans, så jag frågade om de kunde leverera sådana kulor utan den ordinarie hålspetsen. Det kunde de och det visade sig att kulorna sköt tätt i min .204 Ruger med räffelstigningen 1:10”. I en kamrats .20 Vartarg med 1:11” sköt de kanske ännu tätare. Enligt uppgift går de utmärkt även i standardräffelstigningen i .204 Ruger, 1:12”, men det har jag inte provat. Klass 4 är dock bara tillåten på ripa, även om kulhastigheten är 1200 meter i sekunden och får en .22 Hornet att framstå som en slangbella. Och målet var tjäder. Därför frågade jag Hammer Bullets om de kunde ta fram ett alternativ på 39 grain i stället. En egenhet med Hammer Bullets 39-grainskula som fortfarande kvarstår, är att första skottet ur en kall pipa hamnar utanför gruppen. Den övre träffbilden inleddes med den höga träffen, som är helt typisk för kallskottet. När pipan är varm skjuter kulan utmärkt. Nr 12 | 2024 SVENSK JAKT 73 Det kunde de också. Men där började problemen. Kulan som togs fram för min räkning var en otestad skapelse och jag fick hantera barnsjukdomarna. Det stod genast klart att den nya kulan sköt sämre än 32-grainskulan i tiotums räffelstigning. I stället för 10–15 millimeter låg femskottsserierna runt 40–50 millimeter. Men tillverkaren sa att deras teoretiska beräkningar sa att kulan krävde 1:9,5” räffelstigning eller snabbare. Alltså la jag mitt nyförvärvade kulförråd åt sidan ett tag och beställde en pipa i 1:9”. Den gamla hade ändå gått rätt många skott. Pipbytet gav mig fler lärdomar. Bland annat den att de traditionella formlerna för stabilitetsberäkningar av kulor är uppskattningar och utgår från en standardkula med blykärna i kaliber .30 i ”normal” hastighet. Ju mer kulan avviker från normen, desto mindre precision i beräkningen av vilken räffelstigning den kräver. Det här hade redan börjat diskuteras bland extrema långhållsskyttar, som ibland väljer svarvade kopparkulor för deras höga grad av jämnhet. Det hade visat sig att sådana långa och tunga kopparkulor i grova kalibrar i praktiken krävde snabbare räffelstigning än formlerna sa. Efter många experiment är jag övertygad om att motsatsen gäller för extra finkalibriga kopparkulor. Den första indikationen på att något var fel kom när pipan med räffelstigning 1:9” anlände. Om den förra pipan spridit kulorna på grund av understabilisering borde de skjuta tätare nu, men i stället spred de över en decimeter. Fiasko! Svensk Jakt Vapenutrustning Svensk Jakt Vapenfrågor Svensk Jakt Från Jägareförbundet Svensk Jakt Jaktbart vilt Svensk Jakt Vilt på julbordet Svensk Jakt Redaktionen Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland Svensk Jakt Regionalt Sydost Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne Svensk Jakt Kåseriet Svensk Jakt Nästa nummer