Nöjesnytt Växjö 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS AM
ERICAN SNIPER Regi: Clint Eastwood Med: Bradley Cooper, Sienna Miller, Luke Grimes med flera. nnnnn Han dödade 255 människor - låg dold på hustak och sköt med stor precision och på långt håll mot bröstet eller huvudet. Men Chris Kyle var ingen efterlyst seriemördare. Han var en krypskytt i den amerikanska armén, där kollegorna vördnadsfullt hänvisade till honom som "Legenden". Clint Eastwoods film bygger på Kyles självbiografi med samma namn och skildrar hans resa från rodeoryttare i Texas till dödsmaskin i Irak och därefter vägen tillbaka till ett normalt liv på hemmaplan. Det var Bradley Cooper som köpte bokens filmrättigheter och han gör både huvudrollen och agerar producent. UNGA SOPHIE BELL I rollerna: Felice Jankell, Hedda Stiernstedt, Iggy Malmborg med flera Regi: Amanda Adolfsson nnnnn Svenska ungdomsskildringar som inte kräver en präktig skämskudde till hands är vi inte bortskämda med. Lukas Moodysson brukar fixa det där med rätt tonfall och trovärdig dialog, i övrigt kan det bli rätt plågsamt. Men med långfilmsdebuterande Amanda Adolfsson föds ett nytt hopp om att övertydlighet och klumpiga försök till moralism är ett minne blott. Hon har skapat ett visuellt underbart universum, en lätt förhöjd tummelplats för bästa vännerna Sophie (Felice Jankell) och Alice (Hedda Stiernstedt). Snabbt och subtilt förklaras deras inbördes, extremt tajta, relation. Alice är utlevande och spontan och bär på ett tungt inre medan Sophie är den duktiga, trygga övre medelklassflickan, som vågar ta ut svängarna en smula i skydd av sin mer färgstarka vän. Men mycket kan förändras, snabbt, när man lämnar de trygga rollerna från skolans värld och det blir dags att ta studenten och steget ut i vuxenlivet. Planerna på att resa till Berlin tillsammans visar sig inte vara huggna i sten. Sophie kanske vill plugga i Lund, som hennes föräldrar propsar på, men för Alice finns inget alternativ. Hon åker, kontakten bryts och hon kommer aldrig hem igen. När tragedin och skuldkänslorna slår till reser Sophie till Berlin för att ta reda på varför hennes vän är död. Där föds ett litet mysterium vars största syfte inte är att avslöja några häpnadsväckande vändningar, snarare att föra handlingen framåt och låta Sophie mogna enligt konstens alla regler med partyknarkande, sex och ögonöppnande insikter. "Unga Sophie Bell" känns härligt originell trots att den till strukturen är en ganska klassisk växa-uppstory, som följer upp alla trådar och knyter ihop dramat på ett snyggt sätt. Det blir en stilsäker och känslomässigt gungande upplevelse, som lyckas framförallt tack vare att de unga skådespelarna är fullkomligt övertygande rakt igenom. MIRANDA SIGANDER "Baksmällan"-skådespelaren har nominerats till en Oscar för rollen, hans tredje nominering på lika många år. Och "American sniper" är verkligen Bradley Coopers film. Han gör ett imponerade förvandlingsnummer. Med tillbiffad kropp och en utskjutande underkäke spelar han Chris Kyle som korkad bondläpp och helylleamerikan, bödel och offer. Filmen bjuder på små intressanta brottsstycken om Kyles pappa (en riktig hårding), hans bräckliga lillebror och hans ständigt försummade fru och barn, men de förpassas snabbt till skuggorna till förmån för Clint Eastwoods verkliga mål: att skildra krigshjälten Chris Kyle. Syret räcker inte till åt någon annan och osmakliga detaljer om huvudpersonen har rensats bort (som att han har hävdat att han pricksköt 30 "bråkstakar" i New Orleans efter orkanen Katrina). Stundtals blir det en skrattretande studie i testosteronstint skrävlande, i andra ögonblick är filmen flagrant rasistisk. Jag väntar hela tiden på att Eastwood ska börja problematisera kring Chris Kyles dödande ur ett annat perspektiv än hur det påverkar hans mentala hälsa, men han tassar runt smärtpunkterna och kommer undan genom att konsekvent avhumanisera alla irakier i filmen. Det endimensionella blir skrattretande tydligt i en av filmens mest absurda detaljer: att Chris Kyles nyfödde son konsekvent spelas av en plastdocka. Sorgligt passande för en film som väljer machomytologiska lovsånger framför verkligt liv. KARIN SVENSSON LAGGIES I rollerna: Kiera Knightley, Chloë Grace Moretz, Sam Rockwell med flera Regi: Lynn Shelton nnnnn Megan är närmare trettio än tjugo och flyter omkring i tillvaron. Hon "jobbar" för sin pappa, umgås med kompisarna från gymnasiet och bor med sin pojkvän från den tiden. När han friar drabbas hon av panik och flyr till sin nya 16-åriga kompis Annika för en veckas respit från sitt utsiktslösa liv. Att unga vuxna i västvärlden verkar få det allt svårare att komma igång med sina liv är ett faktum. Och det är på sätt och vis skönt att se en icke-dömande film om en vuxen kvinna som sitter fast i ett vakum och riktigt befriande att det för en gångs skull inte är en manlig jättebebis som handlingen kretsar kring. Men Lynn Shelton ("Humoday") gör det lite väl enkelt för oss att sympatisera med Megan. Alla hennes kompisar ser ut som små tanter som har satt ett likhetstecken mellan att bli vuxen och att bli tråkig. Hennes kille vurmar för personlig utvecklings-seminarier där man ska välja vilket djur man är. Det är inte svårt att framstå som den enda vettiga då. Genom att välja Kiera Knightley tillkommer ofrånkomligen också en bubbligt charmig personlighet på kuppen. Men Megan är egentligen en rätt outhärdlig person. Varför hon inte jobbar med rådgivning och terapiarbete trots sin, får vi anta, dyra universitetsutbildning, är inte för att det är svårt att få jobb utan för att hon vid praktiken hade förväntat sig "spännande samtal", men upptäckte att hon inte "kunde relatera till sina patienter". Men buhu. Kanske är det helt enkelt så att när man själv har klippt sig och skaffat sig ett jobb blir det med ens mycket svårt att charmas av den här lyxproblematiken. Däremot är det lätt att gilla Chloë Grace Moretz och Sam Rockwell som spelar Annika och hennes vagt hunkiga advokatpappa. När Megan flyttar in hos sin nya bästis är de båda härligt öppna och sympatiska. Hur det ska gå därifrån fattar man snabbt. MIRANDA SIGANDER 72 | nöjesnytt BLACKHAT Regi: Michael Mann Med: Chris Hemsworth, Wei Tang, Viola Davis med flera. nnnnn En gång i tiden var Michael Mann den mest spännande regissören i Hollywood. Efter den stilbildande tvserien "Miami vice" gjorde han en rad intelligenta långfilmer som "Heat", "The insider" och "Collateral". Filmer som med sin kombination av deppigt drama och febrig action blev stilbildande för en hel generation filmskapare. Vid 71 års ålder är Mann fortfarande igång och i nya "Blackhat" tar han sig an fenomenet cyberbrottslighet. Ett kinesiskt kärnkraftverk drabbas av en allvarlig hackerattack och den kinesiske utredaren Chen Dawai vänder sig till amerikanska myndigheter för att få hjälp. Han har ett särskilt kontroversiellt önskemål - att den fängelsedömde hackern Nicholas Hathaway ska få permission för att hjälpa till med utredningen. Jakten på skurkarna slingrar sig genom Los Angeles, Hong Kong och Jakarta, och Manns ambitiösa försök att grafiskt skildra hackerintrång (tänk animationer på molekylnivå) byts snart mot mer traditionellt pangpang i gatumiljö. Den australiske skådespelaren Chris Hemsworth (mest känd som Marvelhjälten Thor) är ett märkligt val som Hathaway, men han gör en oväntat lågmäld insats. Filmen uppehåller sig också mycket vid hans kärlekshistoria med en kinesisk nätverkstekniker (Wei Tang), en fin kontrast till skurkjakten. Men det finns ett stort problem med "Blackhat" - det är en tråkig film. Trots att bilar sprängs och atomreaktorer står i lågor så kommer jag på mig själv med att upprepade gånger titta på klockan. Varken historien i sig eller sättet som Mann väljer att berätta den på är tillräckligt intressant, det blir menlöst och utdraget. Och jag tänker (fast det känns som att svära i kyrkan) att Michael Mann kanske har passerat sitt "bäst före"datum. KARIN SVENSSON