Nöjesnytt Helsingborg 1
huvud och hjärta Det har skett ett ganska sorglig
t paradigmskifte i familjen Karlsson på senare tid. Föräldrarna har gått från att vara de med koll på musik och de som pådyvlat sonen sin respektive smak, till att bli åhörare när minstingen spelar upp ny musik vi aldrig hade hittat själva. Mycket är, naturligtvis helt objektivt (hrm), rena rama skiten, men då och då spelar han något som även vi gamlingar inte med gott samvete kan dissa. Som Joel Corry och MNEK:s oemotståndliga dänga Head & Heart, en dansant historia som är en direktuppkoppling direkt till det titeln säger. Kom ihåg var du hörde det…eh…sist. eklektiske ewan Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. Kanadensiska The Sheepdogs var det första (och hittills enda) osignade band som hamnat på omslaget till Rolling Stone, och det av en anledning. Bandet släppte sitt senaste album, det sjätte i ordningen, 2018 och nu har låtskrivaren och frontmannen Ewan Currie gjort ett mellanspel i eget namn, i form av plattan Out of My Mind. Det är en eklektisk historia, där Currie – som bedyrar att The Sheepdogs fortfarande existerar – visar upp nya sidor av sig själv och sitt låtskrivande: country, blues, solskenspop, till och med samba (!) samsas här och allt är rent bländande bra. sumpinÊ funky goinÊ on Det händer inte så ofta nu för tiden, men då och då dyker de upp, countryartisterna som har det där lilla extra. Det som gör att de sticker ut i den alltmer upptrampade sörjan som Nashville utvecklats till. Sam Morrow debuterade 2014 med Ephemeral och har till dags dato släppt fyra utmärkta album, varav det senaste, Gettin’ By on Gettin’ Down är det bästa. Med en retrofräsch tolkning av southern rock och funkig country, där gitarrerna står i centrum leker sig Morrow ledigt igenom hela den amerikanska rots-traditionen på ett magnifikt sätt. Det finns hopp för countryn även 2021, således. nästa generation cooder Ett av mina största ögonblick som musikjournalist var när jag fick två timmar ihop med Ry Cooder på Grand Hotel i Stockholm. Inte bara för att jag är ett stort fan av den legendariske gitarristen, utan också för att han var så outsägligt cool och avväpnande trevlig och rolig att det gjort ett outplånligt avtryck på mig. Att Rys son heter Joachim är visserligen hysteriskt roligt för att min bror också heter det, men det hindrar inte Cooder Junior från att vara en stor artist helt i sin egen rätt. På nya albumet Over That Road I’m Bound tolkar han countrylegenden Uncle Dave Macon, och även om det sällan brukar bli särskilt kul när gamla countrylegender ska hyllas hittar Joachim en helt ny infallsvinkel, med sensationellt resultat. Country för finsmakare, minsann. berninger solo bleachers vs bruce Jag älskar The National. Och en av de saker jag älskar mest med The National är Matt Berningers djupa och uttrycksfulla röst, som i bandets inramning fungerar mer som ett instrument i mängden än det som leder låtarna. Därför är ett soloalbum från sångaren så klart mumma för öronen, och ännu mer spännande blir det när den musikaliska inramningen är mer avskalad och inte lika arty som The National gärna blir. Serpentine Prison är på många sätt det perfekta soundtracket till denna märkliga höst 2020. 26 | nöjesnytt Jack Antonoff är inte bara medlem i bandet Fun (de med We Are Young och Some Nights, ni vet), han är också sångare i kultförklarade indierockarna Bleachers. På bandets nya singel Chinatown har man fått sällskap av en ganska välkänd yngling vid namn Bruce Springsteen (!) och gifter både Suicide och The Boss själv med New York och New Jersey i fyra minuters ren pop-perfektion. En av 2020 års bästa singlar, utan tvekan.