Nöjesnytt Växjö 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN PE
TER BJORN & JOHN "Breakin' point" (Warner Music) Bästa låt: "A long goodbye" nnnnn Fem års låtsnickrande, sex producenter med världsrenommé och tre arbetsuniformer som signalerar att det är dags att gå till jobbet. Peter Morén, Björn Yttling och John Eriksson har förberett sitt sjunde albumsläpp ytterst noggrant. Ambitionen har varit att varje spår på "Breakin' point" ska hålla som ett singelsläpp, med Abba som musikalisk förebild. Om de lyckats? Både ja och nej. "Ja" för produktionen, för kvaliteten på låtarna och ett stort "ja" för den lust och energi som Peter Bjorn and John förmedlar igenom hela det lätt discodoftande albumet. Det "nej", eller snarare "nja", som dyker upp i skallen handlar mest om att tolv singelspår lätt tar ut varandra, särskilt om variationen musikaliskt inte är så stor. Kanske är det därför referenserna till visselhitten "Young folks" på titelspåret "Breakin' point" är så befriande. De bryter av precis lagom mycket för att skapa något slags friktion i producentperfektionen. SARA ULLBERG THOMAS RUSIAK "Ride" (Svenska Inspelningar/Universal) Bästa låt: "Sedation" nnnnn Thomas Rusiak måste vara Grammisjuryns värsta mardröm. De kan inte ignorera hans osvikliga känsla för rytm och produktion, men i vilken kategori ska de placera honom? 16 år efter feberdrömmen som var Rusiaks hyllade album "Magic villa" släpper han en lika idiosynkratisk samling låtar som tar avstamp i det 1990-tal som föregick den tidigare skivan. Från det inledande titelspårets mullrande drum'n'bass rör sig Thomas Rusiak och hans musikaliska gäster genom ett trippigt ljudlandskap som är löst i kanterna. Det är för jazzigt för att kallas kraut, det är för poppigt för att kallas lounge och det är konstant föränderligt och intressant. Men här finns också delar av vårt musikaliska förflutna som borde ha fått fortsätta vila i frid. PATRIK STANELIUS LAURA MVULA "The dreaming room" (RCA/Sony) Bästa låt: "Overcome" nnnnn PETE BASSMAN "Lost in space" (Höga Nord Rekords/Cargo) Bästa låt: "Echo lane" nnnnn Den underbara Göteborgsetiketten Höga Nord släpper musik med det uttalade syftet att "utvidga dina sinnen och revolutionera ditt medvetande". Fullt logiskt då att de får sätta sin stämpel på Spacemen 3mannen Pete Bassmans första soloalbum. Bassman har pysslat med sinnesutvidgande verksamheter så länge att frågan om huruvida universum faktiskt är oändligt är högst aktuell i relation till hans musik. Med vårt solsystem långt bakom sig visar "Lost in space" att det åtminstone är en bra bit kvar till den musikaliska rymdens eventuella slut. Över klubbigt sliriga basar bygger Bassman stämningar, ömsom melankoliska, ömsom storögt tindrande. Torra syntljud flyter i oceaner av reverb och skapar en varmt humoristisk effekt. En liten, men viktig kontrast som ger balans i musik gjord för att omsluta och transportera lyssnaren. En mörk oas för öron som tröttnat på hit-radion. CARL CATO ANDREAS NORDSTRÖM I höstas gick Nile Rodgers ned i knästående och skickade en kärleksförklaring över Atlanten till Laura Mvula. Via Twitter deklarerade den evigt unge 63-åringen att de båda bara måste samarbeta eftersom han ville befinna sig i hennes universum. Ett universum där änglar bor. En vecka senare hade de spelat in “Overcome", ett stycke dovt pumpande electrofunk där Rodgers lyxiga gitarr löper som en guldtråd precis under ytan. Men som sedan halvvägs, utan förvarning, exploderar i ett gospelcrescendo lika stort som Grand Canyon där tusen stämmor stiger mot himlen. Det är så Laura Mvula jobbar. Precis som Rodgers säger så skapar den hypermusikaliska brittiskan en helt egen ljudvärld. Och den är så storslagen att det faktiskt är på sin plats att dra paralleller till både Kate Bush och Björk. Mvula har en examen i komposition vid det ansedda musikkonservatoriet i Birmingham. Det hörs. Hennes musik består av så många lager att det blir missvisande att prata om låtar. Hon är snarare att betrakta som en tonsättare med en sensibilitet för pop. Hennes andra album är ännu djärvare och faktiskt ännu lite bättre än den lysande debuten från 2013. Det är en svindlande anspråksfull skiva med texter som svärtats av en plågsam skilsmässa. Men mitt i detta cerebrala finns också en lekfullhet som porlar som sockerdricka. Som vore hon ett kärleksbarn till Brian Wilson och Nina Simone bygger Mvula ett slags symfonisk framtidssoul som är så praktfull att tyngdlagen upphävs. 96 | nöjesnytt