Omtanke 1
Gästkrönika Göran Johansson särskild utredare Utr
edningen om vanvård i den sociala barnavården. I november 2005 sändes dokumentären ”Stulen barndom” i SVT. Sex medelålders män berättade om sin tid på ett av Sveriges barnhem. Tiden på barnhemmet präglades av systematiska kränkningar, våld och sexuella övergrepp. Sex år senare, den 21 november 2011 bad det svenska samhället de vanvårdade om ursäkt vid en officiell ceremoni i Stockholms stadshus. Däremellan arbetade Utredningen om vanvård i den sociala barnavården, som jag hade förmånen att leda. Under de här åren kom synen på säkerhet i den sociala barnavården att förändras för alltid. Processen, från avslöjandet i SVT till ursäkten i stadshuset är unik i svensk historia. Aldrig tidigare har den svenska staten i en högtidlig ceremoni, som direktsänts i TV, bett sina medborgare om ursäkt. Men Sverige är inte ensamt. Ursäkter från regeringen hade tidigare getts i flera andra länder. Offren för vanvård vände sig först till socialtjänsten, eller tillsynsmyndigheter, några till ansvariga politiker. Ingen tog deras berättelser på allvar. Först när Thomas Kangers film ”Stulen barndom” avslöjade övergreppen på ett barnhem blev det politiskt nödvändigt att svara på anklagelserna. Tystnaden bröts och idyllen runt den sociala barnavården rasade. Det omedelbara resultatet av dokumentären blev att socialdepartementet blev nedringt. Den ansvarige ministern, Morgan Johansson (s), gav iuppdrag till Socialstyrelsen att ”bedöma omfattningen av regelbundna eller systematiska kränkningar, övergrepp och vanvård vid institutioner inom den sociala barnavården”. Efter tre månader var en rapport klar som förespråkade en nationell granskning av förhållandena och regeringen tillsatte Vanvårdsutredningen. Vi startade med tre personer, som vilken annan utredning som helst i regeringskansliet. Omfattningen på problemet var okänt. 42 www.ssil.se Från Stulen barndom till upprättelseceremoni i Stockholms stadshus Ingen visste hur många som skulle höra av sig för att berätta om vanvård i barndomen. Ganska snart visade det sig att intresset var större än vad regeringens rådgivare hade räknat med. I en arbetsrapport i augusti 2007 begärde jag därför mer resurser för att kunna slutföra utredningen i rimlig tid. Så blev också fallet. Som mest hade utredningen nio anställda inklusive mig själv som fungerade som arbetande särskild utredare. Ett stoppdatum för anmälan till intervju sattes till den 1 mars 2009. När dagen var inne hade 1 045 personer anmält sig och väntetiden för intervju var över två år. Efter anmälningstidens slut hörde ytterligare 1 000 personer av sig till utredningen. De blev inte intervjuade, men de kan komma i fråga för den ersättning till offren på 250 000 kronor som regeringen förbereder. Resultaten då? Utredningen producerade två tryckta rapporter. Den första ledde till att regeringen konstaterade att den fått tillräcklig information för att konstatera att det förekommit vanvård och övergrepp i den sociala barnavården. Den följande tabellen sammanfattar den samlade djävulskapen som 866 personer berättat om. Det finns cirka 200 citat från intervjuerna i delrapporten, SOU 2009:99. Slutrapporten heter Vanvård i social barnavård slutrapport. Den går att ladda ner på: http://www.regeringen.se/ sb/d/14017/a/176670. Totalt