Nöjesnytt Växjö 1
värdigt avslut för gamle glen cynthia står upp Ja
g är alltid sunt skeptisk till postuma album, eller postuma inspelningar som släpps överhuvudtaget, men när det gäller Glen Campbell är jag beredd att göra ett undantag. Duets – The Ghost On the Canvas Sessions släpps i april och är i princip en omarbetning av Campbells sista, ytterst gripande album som avhandlar hans kamp mot Alzheimers. Gästlistan är lika imponerande som lång: Sting, Eric Church, Elton John, Brian Wilson, Dolly Parton och, ja, ni fattar. Och hur det än är så lyckas man i de allra flesta fall göra något om inte nytt så i alla fall annorlunda med dessa duettversioner, versioner som i vissa fall både tangerar och överträffar originalet. Lyssna på bägge versionerna av Ghost On the Canvas – om inte annat är det bara att börja gräva i Campbells 64 (!) album långa diskografi och hitta fantastisk musik som varar en livstid. Den brittiska skådespelerskan och sångerskan Cynthia Erivo har vunnit en Tony Award för sin insats i Broadway-uppsättningen av musikalversionen av Purpurfärgen och det är så mycket i den beskrivningen som gör att jag inte borde fastna för henne som artist. Men när jag hör låten Stand Up (från filmen Harriet, släppt 2019) finns inga tvivel på att bra musik är bra musik oavsett vad man må ha för fördomar. Låten är en långsam, gospelklingande ballad, med en sanslöst läcker produktion; inte för bombastisk, men tillräckligt grandios för att skapa både dramatik och utrymme för Erivos makalösa röst och omfång. Kolla även in den urtjusiga videon på YouTube. Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. jöback + harcourt = sant Peter Jöback har förvisso varit en av landets bästa sångare i 25 år, men med få undantag (xxxx) har han slarvat bort sin solokarriär på undermåligt och/eller alltför slätstruket låtmaterial. Att han skulle slå sina ihop med geniet Ed Harcourt är på samma gång överraskande och självklart, åtminstone att döma av första singeln i samarbetet, Atlas. Harcourt har aldrig strukit sin publik medhårs, även om han i grunden gör ganska lättillgängliga låtar, och även tillsammans med Jöback hör man tveklöst att engelsmannen står bakom. Men han låter också sin svenske vokalist skina, rejält, och för kanske för första gången tror jag till hundra procent på Peter Jöback som artist och förmedlare av sången han framför. Det har kan vara starten på något riktigt, riktigt stort. so(u)lig diy Jaha, så ännu en av alla dessa begåvade indieartister som gör allting rätt, men som aldrig kommer att få det publika genombrott de förtjänar? Högst troligt, ja. Matt Duncan, en 25-årig multiinstrumentalist från New York, kallar sig själv ”the Elvis of self-doubt”, helt i onödan. Hans besatthet av 70-talsmusik – om det så är soul, west coast eller AOR – skiner igenom i allt han gör, men det finns också en modern touch och en synnerligen tilltalande DIY-eststik som är högst medveten. Det gör att hans melodiska men samtidigt dansanta små soulpop-låtar aldrig blir för slicka, eller för insmickrande. Senaste singeln Northeast är ett lysande exempel på hur man kombinerar det bästa från förr och nu och släpper in lite solsken i mixen. rotlös rotrock från alabama the knocks knockar igen Vid ett första öronkast är det lätt att avfärda Alabama-bandet The Red Clay Strays som ännu ett countryband. Men om man gräver lite djupare, och lyssnar lite mer noggrant, hör man ett band som inte låter något så trivialt som genrer hålla dem bundna till vad de vill göra musikaliskt. I USA har debutalbumet Moment of Truth skapat en hel del svallvågor i musikkretsar och det är inte svårt att förstå varför: den här blandningen av country, blues, soul, southern rock och heartland rock kan vara oemotståndlig när den görs på rätt sätt. Och det gör The Red Clay Strays genom att med fingertoppskänsla balansera på banalitetens gräns och istället komma ut på rätt sida med en knippe fantastiska låtar som trotsar både genregränser och eventuellt känslomässiga murar. The Knocks är inte bara sjukt produktiva, de håller också en sinnessjukt hög kvalitet i allt de gör. Den elektroniska duon gjorde sig ett namn tack vare ett antal lysande co-lab-singlar, som Classic (med Powers), Ride or Die (med Foster the People) och Bodies (med MUNA), men det räcker med ett slumpmässigt nedslag i deras digra diskografi för att förstå att det finns så mycket begåvning hos de här jänkarna att det både räcker och bli över. Ta till exempel singeln Slow Song från 2022, gjord i samarbete med Dragonette, en begåvad artist i sin egen rätt dessutom. Låten förmedlar exakt det som Simple Minds bokstavligen beskrev i Dancing With Tears In My Eyes, och är den bästa 1980-talslåt som släppts sedan, tja, 1980-talet. Senaste singeln One On One (featuring Sofi Tucker) är inte kattskit den heller, för övrigt. 38 | nöjesnytt