Nolltretton 1
Alanis Morisette Such pretty forks in the road I
år är det 25 år sedan Alanis Morisette släppte sitt succéalbum "Jagged little pill". Det var hennes tredje platta och blev hennes stora genombrottsalbum med låtar som "Ironic", "You oughta know" och "Hand in my pocket". Sedan kom det inte så mycket mer. Hon släppte visserligen fler skivor, varav den senaste "Havoc and bright lights" kom 2012, men ingen av uppföljarna har nått samma kommersiella eller konstnärliga höjder. Efter åtta år tycker säkert många fans att det är hög tid för en ny platta, och möjligen har 25-årsjubileet funkat som en bra blåslampa i häcken. Trots att Alanis slog igenom så länge sedan som 1995 är hon faktiskt bara 46 år och borde rimligtvis ha många bra år kvar i musikbranschen. Jag är dock inte säker på att "Such pretty forks in the road" är skivan som ger en nytändning till hennes karriär. Det är absolut inget dåligt album. Här finns flera riktigt bra låtar och nostalgiska fans som längtar sig tillbaka till 90-talet jublar säkert när de hör ljudbilden och Alanis röst. Mina invändningar handlar inte om kvaliteten på hantverket utan om att musiken känns profillös eller redan gjord. Eller också är det jag själv som har fastnat i någon slags 90-talsloop och är oförmögen att höra att 20-talets Alanis Morisette har en mängd kvaliteter som jag missar bakom mina redan rotade inställningar om vem hon är och hur hon ska låta. (TP) Thundermother Heat Wave The Sounds Things we do for love Vad har vi för helkvinnliga rockband idag, med lite nivå på såväl framgång och kvalitet? Jag kommer bara på ett enda: Thundermother. De senaste åren har de mer eller mindre själva fått bära den kvinnliga rockfanan, och det börjar bli jäkligt tråkigt. Visst måste det väl finnas fler rockbrudar ute i landet som vill lägga tuffa gitarriff och rocka röven av publiken? Ärligt talat så har väl inte Thundermother varit något av vare sig de bästa eller musikaliskt mest intressanta hårdrocksbanden vi har, men de har haft energi och rätt inställning och det kommer man långt på. Inspirationen hämtar de från klassisk hårdrock, eller kanske snarare hård rock, från 80-talet. Det är musik att festa, dricka bärs och kicka röven till. Artister som AC/DC och Joan Jett har fått en svensk arvtagare som för traditionen vidare. "Heat Wave" är gruppens fjärde album och också deras klart starkaste, enligt min mening. De har bytt lite medlemmar senaste åren och den nuvarande sättningen har höjt nivån ett snäpp. Låtarna är vassare och sången bättre, och trots några utfyllnadsspår är detta en riktigt bra platta. Jag gillar både de riffglada rockrökarna och den sköna rockballaden "Sleep". Det svänger gött och som lyssnare är det bara att korka upp och börja headbanga. (TP) Ny skiva från The Sounds, det var sju år sen senast. Har de något kvar att ge? Finns det fortfarande en publik för Helsingborgsbandet? Maja är fortfarande en självlysande popstjärna, så på den fronten är det lugnt. När det gäller musiken så har bandet fortfarande kvar melodisinnet, men nog har energin mattats med åren. Det låter snyggt, det låter bra, där poplåtar med rockattityd klätts i elektronisk dress. Inget nytt egentligen, det finns trådar tillbaka till 80-talet och den new wave-pop som The Sounds alltid förknippats med. "Things we do for love" tar vid efter 2011 års "Something to die for" som inte var så hitbetonad som de första skivorna men som var jämnbra och mer elektroniskt dansbetonad. Det spåret fortsätter bandet på här, och även om jag har svårt att höra låtar som platsar på en Greatest Hits-samling så är jag fånigt förtjust i den eleganta och snyggsofta ljudbilden som gör The Sounds till ett band för klubbar och lounger. Jag tror inte bandet kommer att fånga några nya fans med denna platta, snarare kommer de att tappa en hel del gamla som helst vill höra klassiska rockrökare, men detta var skivan som The Sounds ville och behövde göra 2020… och det är jag jäkligt glad över, för den är överraskande bra. (TP) Ellie Goulding Brightest Blue "Fifty shades of Grey" var en veritabel skitfilm, men den hade ett fantastiskt ledmotiv genom Ellie Gouldings "Love me like you do" (skriven av Max Martin, Tove Lo och några andra svenskar). Hon har haft några hits till, särskild hemma i England, men personligen har jag haft svårt att tända till. "Love me like you do" var klockren, men resten av hennes musik når mig inte på samma sätt. För tre år sedan stod hon på Bråvallas scen och jag i publiken. Jag såg fram mot konserten men insåg snart varför de sedvanligt bitska popskribenterna utsett henne till galjonsfigur till vad de kallade den nya genren "the new boring". Jag fick höra "Love me like you do" och det var jag nöjd över, men i övrigt var det en ganska seg tillställning och jag har knappt tänkt på Ellie Goulding sedan dess. Och efter att jag har lyssnat på hennes fjärde album "Brightest blue" så finns det knappast någon anledning att börja med det heller. Det här är generisk, mittfåre-pop som lika gärna hade kunnat spelas in av en mängd andra artister, om inte Goulding hunnit först till låtskrivarcampen. Här finns en och annan enskilt skaplig låt, men det låter så fruktansvärt opersonligt. Skivan har några gästinhopp, och där får musiken en energiinjektion, men det är ju knappast Gouldings förtjänst. (TP) Håkan Hellström Rampljus Vol.2 Taylor Swift Folklore I våras kom första halvan av "Rampljus" och under sommaren släpptes del två. Trams, tyckte jag då, både om låtarna i sig och själva upplägget med att släppa två skivor. Det handlar trots allt bara om 14 låtar, varav två är under minuten. Och känslan av trams har bara förstärkts, inte minst av en slags sketch där Micke Persbrandt spelar någon form av stereotyp skivbolagssnubbe. Platta ett kändes intetsägande och poänglös, och jag hoppades att skiva två skulle bringa klarhet i vad Hellström ville, men den förvirrar bara ytterligare. För vad är det vi hör? Märkligt prat mellan låtarna, Håkan som liksom pratsjunger duett med sig själv, konstiga ljud, tillgjort dålig sång, bittra texter och gästspel av Leila K. Ett obegripligt virrvarr av nonsens skrev någon, och jag håller med. Kanske fanns det någon gång där i början en tanke om att göra "Rampljus" till något fräscht och annorlunda, ett pågående party där saker liksom bara händer, där ljud, rytmer och låtar bara glider in och ut ur varandra. Och bitvis finns det faktiskt både charm och bra låtar gömda i kakafonin, om man letar noga. Det finns en experimentlusta, en skit-i-alla-regler-attityd och en skön känsla av frihet som säkert går många förbi. För mest låter det faktiskt bara som en barnskiva dold i haschrök. (TP) NOLLTRETTON 45 För sisådär tiotalet år sedan var det harmlös countrypop som gällde för Taylor Swift. Det var snällt, det var tillrättalagt och det var perfekt radiopop som egentligen inte sa ett dugg. Då visste inte så många vem hon var, men nu vet nog nästan alla vem hon är. Hur gick det här till? Jo, ny image och nytt sound. Låter ju som en enkel formel för att snabbt bli världskändis, javisst… när den lyckas. Albumet ”1989” gav Taylor en rejäl skjuts framåt och uppföljaren ”Reputation” lyfte hennes status ytterligare. Med all rätt, för just ”Reputation” är hennes bästa platta hittills. Nya Folklore då? Inte så tokig om man kan tänka sig att lyssna av lite drygt 60 minuters avskalad akustisk folkrock. På den här utgåvan är texterna och sången i fokus, det är lågmält och mystiskt. Hon gör det riktigt bra och hela skivan är snyggt producerad där instrumenten är perfekt mixade i samklang med rösten. Ett bra exempel är ”Epiphany”, en sagolikt mäktig ballad - vackert var ordet! Att göra en skiva som urskiljer sig så mycket från dom andra är coolt och imponerande! (JL)