Nolltretton 1
Agnes Magic still exists Ossler Regn av glas Tide
n går fort, visste ni till exempel att det var nio år sedan Agnes släppte sitt senaste album? Efter Idolsegern 2005 började en popkarriär som även tog Agnes Carlsson ut på den internationella marknaden och det rullade på rätt bra under några år. Men efter medverkan i “Så mycket bättre” 2013 blev det mer eller mindre tyst fram till nyligen. Och kanske är det dags för artistsväng 2.0 för Agnes? Det räcker med att titta på det märkliga skivomslaget för att fatta att “Magic still exists” är en slags nystart. Men även musikaliskt känns det som att det kommit in ny energi i projektet, trots att det fortfarande är pojkvännen Vincent Pontare tillsammans med Salem Al Fakir som rattar produktionen. De tar verkligen ut svängarna och verkar inte rygga för någon knäpp idé. Här finns många snygga detaljer att upptäcka och framförallt har plattan ett bra sväng. Lyssna på en dansgolvsrökare som “Love and appreciation” utan att röra kroppen i takt, klarar du det är det något fel på dig. Disco är ett genomgående tema och den som kan sitt musikaliska 70- och 80-tal hittar mängder av referenser: ABBA, Donna Summer, Bee Gees. Men trots det låter Agnes inte det minsta mossig. Jag tror hon snart är tillbaka på de internationella scenerna. (TP) Jag tyckte det var ganska kul när Pelle Ossler började släppa skivor i eget namn 1997. Han hade ju lirat i favoritbandet Wilmer X och jag tyckte “Nån annanstans” från debutalbumet svängde skönt, och så hade han ju ett slags mystiskt skimmer över sig. Ett svårmod, en konstnärlig ambition. I några skivor försökte jag verkligen lyssna på och tycka om Ossler och hans deppiga värld, och nu sitter jag här och försöker igen. Jag lyssnar på “Regn av glas” och utanför ligger ett grått, disigt novembersverige. Och exakt så känns Osslers musik. Det finns absolut något i Osslers mix av industrirock, Twin Peaks-känsla och undergångsblues. Det är ju inte trots, utan på grund av, hans pretentiösa texter, hans rännstensposerande och hans existentiella grubblerier som jag gett honom så många chanser genom åren. Men jag tror det är så enkelt som att Ossler helt enkelt saknar karisma. Hade Thåström med sin röst och sin energi sjungit låtarna på “Regn av glas” hade det förmodligen känts som en smocka i nyllet, men när Ossler framför låtarna har jag svårt att engagera mig trots en typ av domedagsstämning som jag normalt sett gillar. (TP) Lana Del Rey Blue Banisters På senare tid har musikindustrin gått tillbaka till hur det var på 70-talet, då artister kunde släppa två album per år utan att det var något konstigt. I våras släppte Lana Del Rey “Chemtrails over the Country Club” som jag var riktigt förtjust i, och nu ett halvår senare kommer “Blue Banisters”. Är det för nära inpå? Ja, jag tycker nog det. Särskilt för en artist som Lana Del Rey som har ett ganska begränsat uttryck. Hon håller sig till sina finstämda pianoballader och nu när vi har hört ett antal plattor med henne börjar det låta lite enahanda. Var för sig gillar jag lugna låtar som exempelvis den fina “Arcadia” men när de staplas på rad, på skiva efter skiva i tio års tid så är det inte så konstigt om man till slut tröttnar. Att lyssna på Lana Del Rey är ungefär som att se Per Gessle live. Halmstadsonen är en världsstjärna men oerhört slapp när det gäller att skapa en konsert. Inga mellansnack, ingen scenografi, inga överraskningar, ingen ansträngning att skapa en show som är något mer än bara en konsert. Ungefär samma är det med Lana Del Rey. Hon är ju så bra: rösten, låtarna, stämningen... så varför gör hon inget mer än bara ytterligare en halvskaplig skiva i raden? (TP) Elton John The lockdown sessions Elton John har blivit 74 och ska sluta turnera, men en och annan skiva till blir det nog innan han packar ihop helt. Och när jag hör “The lockdown sessions” så vet jag inte om det jag hör är en artist som numera gett upp och struntar i allt eller om det är en artist som är nyfiken på det moderna popklimatet och vill förnya sig. Mycket talar för att det är det senare. För inledningsspåret “Cold heart (Pnau remix)” är en låt där Elton John och Dua Lipa står vid micken och den australiska trion Pnau har mixat ihop fyra av Eltons gamla låtar. Resultatet blev Elton Johns första Englandsetta sedan 2005. Och den engelska stjärnan tycks ha ägnat pandemin till att helt släppa alla spärrar och gå fullt ut wild and crazy. Här finns rapinslag, folksånger och diskorytmer. Alla idéer tycks ha varit tillåtna. Här finns en remix på Pet Shop Boys “It´s a sin” och en tolkning av Metallicas “Nothing else matters” ihop med bland andra Miley Cyrus och Yo-Yo Ma. Och gästartister är det gott om, på skivan gästar bland annat Nicki Minaj, Young Thug, Eddie Vedder, Stevie Wonder, Stevie Nicks, Lil Nas X och många fler. Stundtals rätt bra, men var är Elton själv och vad är tanken med denna spretiga platta? (TP) Duran Duran Future past Coldplay Music of the Spheres Klassikern när man pratar om Duran Duran är att nämna att tre av de fem medlemmarna hette Taylor i efternamn (utan att vara syskon). Nu är det gjort. Och nu kan vi nämna att det även var ett av de stora nyromantiska banden under 80-talet med hits som “The wild boys”, “Girls on film”, “Notorious” och Bondlåten “A view to a kill”. De har fortsatt att lira och släppa plattor lite till och från, men har väl i ärlighetens namn inte känts jätterelevanta de senaste 30 åren. Är “Future past” albumet som ska ändra på det? Nej. Fast jag måste erkänna att jag har rätt trevligt när jag sitter och lyssnar på plattan. Kanske slår den an någon nostalgisk nerv i min hjärna, för soundet är ganska klassiskt Duran Duran. Simon Le Bons röst klingar bekant och i exempelvis inledningsspåret “Invisible” är det nästan som att tiden stått still sedan 80-talets glansdagar. Tove Lo gör ett inhopp och ofta sitter man och småmyser över att Duran Duran precis som så många andra av deras generationskamrater fortfarande håller på. Men “Future past” har tyvärr för många intetsägande utfyllnadsspår som gör att helheten blir lite väl såsig. (TP) Ingen har väl undgått att höra låten ”Higher Power”. En otroligt banal och nästan irriterande låt med en refräng som biter sig fast oavsett vad man tycker om låten. När Max Martin är inblandad… ja, då brukar det bli låtar som fastnar och får mycket uppmärksamhet. Det är liksom hans signum och han är typ bäst i världen på det. På förra albumet så var konceptet någon sorts världsmusik och där var det skralt med riktigt bra låtar. Annat är det nu när man har Max vid rodret, då är det en helt annat Coldplay vi hör. Melodierna är tillbaka och tempot är aningen uppskruvat, lite som det en gång lät på deras tidigare utgåvor. Fina exempel på det är ”Humankind”, ”People of the Pride” och ”My Universe” och på den sistnämnda har man fått med BTS en av världens mest populära pojkband. Inget som imponerar i min värld, men säkert ett smart drag för att nå en ny publik! Nya ”Music of the Spheres” är ett hyggligt album där man gott kunde ha tagit bort dom där korta utfyllnadslåtarna och ersatt dom med en eller två låtar. För Chris och gänget kan klart bättre det har man bevisat. Tyvärr var det rätt länge sedan, men det här är i alla fall ett steg i rätt riktning. (JL) NOLLTRETTON 43