Omtanke 1
Med mjuk samiska lockar undersköterskan Ingegerd
Nutti fram 98-åriga Ingeranna Kuhmunens lust att berätta: vi får höra om kon på Kebnekaise fjällstation som det var hennes uppgift att ta hand om som barn, om nomadskolan i Jukkasjärvi och om de samiska traditionella föremål som pryder väggarna på äldreboendet Gläntan. EN DEL AV föremålen – vackert snidade redskap, klädedräkter och detaljer till dem - har en gång i världen tillverkats av någon av de boende. De tillhör nu en samling som skänkts av Greta Wennbergtill Kiruna kommun, med Gläntan som förvaltare. – Ingeranna Kuhmunen brukar tala svenska, hon är ju van vid att alla gör det. Men jag tror att hon känner större förtroende när hon kan tala med mig på samiska. Vi delar samma bakgrund, vi vet samma saker. Det är stärkande för oss båda att vi möts här, säger Ingegerd Nutti. I bakgrunden hörs en jojk, låg och stillsam. Det är Gläntans tidigare verksamhetsledare Åsa Blind-Berg, numera centralplanerare för hemtjänsten, som sjunger visor och jojkar med en annan äldre dam inne i matsalen. För såklart finns kunskap om jojk här. Det är ingen stor sak. 2013 förvandlades Gläntan till minoritetsspråksboende. Här finns de tre olika minoriteterna på två våningsplan, med inredning som präglas av respektive kultur samt personal som talar samiska, meänkieli eller finska. Alla viktiga helgdagar firas tillsammans. – Det finns en trygghet i att alla tillhör en minoritet. Och särskilt samer och tornedalingar har också alltid levt i symbios eller som det kallas i bygderna ”väärtti kultur”. Det finns inga skarpa gränser, konstaterar enhetschefen Anne Kotavuopio Jatko. DET TOG MÅNGA år att få det politiska beslut som krävdes för att starta minoritetsspråksboendet, men när det väl kom www.ssil.se | 35