Omtanke 1
rana med samma mönster som fanns på nomadskolorna
s filtar. Framför den brukar flera av de boende sitta i tyst begrundan. – De tycker inte illa om den. Men man undrar ju ibland vad den framkallar för slags minnen, säger Anne Kotavuopio Jatko. NÄR VI FRÅGAR Ingeranna Kuhmunen om ranan byter hon språk. – Man måste tala svenska. Det är viktigt, förmanar hon. Assimileringskampanjerna drabbade såväl samer som tornedalingar och finnar. Det kan vara svårt för personalen på Gläntan att veta hur den tidens förtryck har betydelse för varje individs mående, skadorna sitter så oerhört djupt och alla reagerar olika. Men personalen har sin egen släkthistoria och erfarenheten är på så sätt gemensam. Dessutom finns tid. I köket finns språkpraktikanter från Etiopien och Eritrea som avlastar så att ordinarie personal kan ta väl hand om brukarna. Många av aktiviteterna på Gläntan är förknippade med kultur, men Anne Kotavuopio-Jatko är »Ingeranna Kuhmunen brukar tala svenska, hon är ju van vid att alla gör det. Men jag tror att hon känner större förtroende när hon kan tala med mig på samiska. Vi delar samma bakgrund, vi vet samma saker. Det är stärkande för oss båda att vi möts här.« arbetsterapeut i grunden och strävar efter att öppna organisationen för alla slags aktiviteter som stärker de boendes förmågor. – Vi har 32 boende och 31 personal. Min strategi är att ha gott om händer, det är bara på det viset som vi kan finna tid. Dels ordnar vi kollektiva aktiviteter – de som klarar det kan få pimpelfiska eller följa med ut till renskiljningen när den är. Och dels frågar vi efter intressen. Genomförandeplanen är viktig för oss, men det räcker ju inte att skriva den. Vi måste också ta oss tid att förverkliga. PÅ DEN FINSKA våningen passerar vi en snickeriverkstad. Det är Annes tidigare rum. Hon har skaffat dit verktyg så att ”vaktmästaren” ska få utlopp för sin arbetslust. Egentligen heter han Kimmo Koponen och är en av brukarna, men han var tidigare just vaktmästare på rymdbasen Esrange i Kiruna. På Gläntan fortsätter han sitt värv: trädgårdsmöblerna har blivit som nya och bastun har fått nya handtag och räcken så att fler ska våga sig dit. – Det går inte lika fort som förr, men arbeta måste jag. Jag var rädd att jag skulle bli tvungen att sitta där som ett kolli när jag kom hit. Men så har det inte blivit, konstaterar han. www.ssil.se | 37