Nolltretton 1
The Hellacopters Eyes of oblivion Hardcore Supers
tar Abrakadabra Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan. Så skaldade Tomas Tranströmer och det stämmer verkligen när jag lyssnar på Hellacopters comebackplatta. Comeback, har de ens varit borta? Det rör ihop sig i huvudet när jag tänker på Nicke Andersson och hans gäng. Jag minns när debuten släpptes som om det vore igår, men det var 1996. Hur kan det vara 17 år sedan senaste plattan med eget material och 14 år sedan de lade ner? Eller sex år sedan de återförenades? Det måste bero på att tiden står stilla i Hellacopters värld. 2022 flyter ihop med 1996 och 1973. Nya plattan låter precis så perfekt som vi vill ha den, den låter tidlös och toppmodern på samma gång. Klassisk småskitig gitarrock med energi och ett jävla driv, det är så vi älskar Hellacopters och det är precis vad vi får. Möjligen är musiken ännu mer hitbetonad än vanligt, i princip varenda låt är ett kanonspår som platsar på kommande konserters spellista. Allra bäst är “So sorry I could die” där bandet visar upp en soulsida jag gärna hör mer av. (TP) “Abra abracadabra - I wanna reach out and grab ya”. Jag har alltid gillat Steve Miller Bands gamla hit från 1982. Den har ett skönt sväng och en smålyxig känsla, och...jaha, var det Hardcore Superstar vi skulle prata om? Ja, i deras värld är det också 80-tal, men på något magiskt sätt har de lyckats teleportera sig fyrtio år framåt i tiden och simsalabim så ligger Göteborgsgruppens tolfte platta ute på skivdiskarna, fyra år efter “You can´t kill my rock´n´roll”. Tio riviga spår, varav fansen redan hört hälften då de släppts som singlar. Bandet ägnar sig inte åt något hokus pokus utan spelar sin patenterade sleazerock så som vi känner den. Stabilt men måhända lite fantasilöst. Bandet har dock en så hög lägstanivå att det är svårt att klaga. De vill att musiken ska låta som den där första klunken öl smakar, och tja, det är kanske inte är känslan av den första goda klunken en solig försommardag på stans uteservering vi känner, men kanske den sjunde, åttonde. Och den är ganska god den med, även om den där förtrollande euforin kanske inte riktigt infinner sig. Här finns flera låtar som rockar på som vi vill ha det, men den där riktiga magin saknas. Hardcore Superstar levererar schysst öldrickarrock, kort och gott. (TP) Red Hot Chili Peppers Unlimited love Ibland, rätt ofta faktiskt, känns det som att Red Hot Chili Peppers platta “Californication” från 1999 var rockhistoriens sista riktigt klassiska album. När vi klev över millennietröskeln kom digitaliseringen, musiklyssnandet blev mer nischat, MTV tappade i betydelse och de där stora album som mer eller mindre alla samlades kring försvann. Och så låg Red Hot Chili Peppers helt rätt i tiden också, och det har vi ju lärt oss att det är kanske det viktigaste elementet när det gäller att nå framgång i musikvärlden. Bandet har fortsatt att släppa skivor sen dess, även om det numera går sisådär fem år mellan plattorna, men har haft svårt att upprepa succén. Vilket inte är ett ovanligt fenomen. Och förmodligen är den viktigaste faktorn just tajming. Här på sitt tolfte album gör inte kvartetten något annorlunda än vad de gjorde på “Californication” eller någon av de andra plattorna, men på nåt sätt tänder det aldrig riktigt till. De spelar sin soldränkta funk på det där sättet som bara de kan och jag sitter och småmyser och gungar med. Det låter bra! Men nåt saknas. Kanske den där känslan av att ligga helt rätt i tiden? (TP) Tiger Det ljuva livet Charli XCX Crash Tiger är en trio som står för flera saker som jag saknat i svensk musik på senare år: de spelar indiebetonad pop på svenska och de är ett band. Nu har den Stockholmsbaserade trion släppt sitt debutalbum och det är en ljuvlig liten lyssnarupplevelse bestående av nio spår med trivsam myspop med trådar till både det yachtpoppiga 80-talet och Labrador records. Jag ser fram emot att stå med en drink i handen i kvällssolen i sommar och njuta av “Det ljuva livet”. Varje låt håller hög klass och skapar en må-bra-känsla med sin behagliga ljudbild, Daniella Binyamins väna sång och den smekande atmosfär som sprider sig i rummet. Det är inte så att Tiger har uppfunnit något nytt, men det de gör gör de väldigt bra. Men popmusik är aldrig bara popmusik. För att vara intressant räcker det inte bara med bra låtar, det krävs en inramning också. Ett sammanhang, ett budskap, en helhet. Och när jag ser bilder på bandet, på omslaget, på typsnitten de använder och försöker få ihop estetiken med musiken, texten och känslan de förmedlar så skaver det rejält. Tiger har låtarna, men vill de bli mer än bara ett av dessa intetsägande indieband i jeans i tröja som är glömda om en vecka bör de lägga mer energi på sin framtoning. (TP) NOLLTRETTON 37 Charli XCX var med och skapade Icona Pops “I love it” 2012 och släppte låten “London queen” två år senare, och därmed var saken klar för mig. Från och med det kunde hon göra vad som helst och ändå vara förlåten. Det fanns något jäkligt kittlande med hennes mångfacetterade mix, ungefär som om man slängt ner gothestetik, Amy Winehouse, popmelodier och punkattityd i en mixer och tryckt på strömknappen. Och det var nog tur att hon hade de där tidiga årens coolhet att luta sig mot för med tiden har hon blivit alltmer utslätad. Nya plattan “Crash” är inte dålig, det är en helt okej popskiva. Till och med riktigt bra bitvis. Men den hade till största delen kunnat spelas in av ett dussin andra popstjärnor på topplistan. Var är den där punkiga bruden som brukade ligga i popkulturens framkant? Bland all anonym radiopop finns det dock ögonblick då Charli XCX känns relevant och det är i de spår där hon hämtar inspiration från 80-talets synthpop, som i “Lighting” och “Good ones”. Inte jättespännande men där känns det i alla fall som att hon gör något som skiljer sig från andra poptjejer. (TP) Laleh Vatten Den 10 juni spelar Laleh som första svenska kvinnliga soloartist på Ullevi! Det är verkligen välförtjänt och understryker hur populär Laleh blivit som artist. Med sitt unika sätt att skriva låtar, arrangera och sjunga så är i alla fall inte jag överraskad över denna utveckling. Hon har levererat riktig bra låtar under en längre period och tillhör en av Sveriges bästa låtskrivare. Låtar som exempelvis ”Goliat”, ”Some Die Young”, ”En stund på jorden”, ”Minnet av ett hav”, ”Bara få va mig själv” är otroligt bra och välskrivna låtar. Under åren som gått har hon gjort låtar både på engelska och svenska, men på nya ”Vatten” är det glädjande nu svenska som gäller. På tidigare album fanns ett spännande samspel mellan akustiska och elektroniska instrument som jag här tycker har fallit bort en aning, om man bortser från stråkarrangemangen då som fortsatt har en viktig roll i Lalehs produktioner. Det blir liksom lite för mycket Miss Li-Pop över det hela emellanåt, vilket inte känns lika spännande. Med det sagt så är detta en riktigt bra utgåva som håller hög kvalitet rakt igenom, där finstämda och lite vemodiga ””Minnet av ett hav” tillhör en av de bästa låtarna Laleh skrivit. (JL)