Nöjesnytt Växjö 1
never to old to change Aldrig i min vildaste fant
asi hade jag trott att Maroon 5 skulle vara med på den här sidan. Jag menar, Maroon 5! Som gjorde She Will Be Loved, Payphone, Moves Like Jagger och en radda till av de mest irriterande låtar som någonsin gjorts? Japp, just dom. För hur man än vrider och vänder på det är nya singeln Memories fullständigt briljant och jag blir lika glad varje gång jag hör den. Kanske är Maroon 5 framtidens…eh, Jonas Brothers, vem vet? Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. nothing arrived Ibland dyker det upp låtar i skallen som man inte vet var de kom ifrån eller vilka fan det nu var som gjorde dem. Häromdagen började jag nynna på en låt jag inte hört på många år och jag visste inte ens om jag gillade den. Efter lite luskande kom jag på att det var Nothing Arrived med irländska indiefolkbandet Villagers från 2012. Och visst var den lika fantastisk nu som då. Jag menar, vem kan inte älska en låt med raderna ”I waited for something and something died / so I waited for nothing, and nothing arrived”? bättre sent än aldrig I en rättvis värld hade Ural Thomas nämnts i samma andetag som de allra största soulstjärnorna. På 1960-talet konkurrerade han med James Brown och Otis Redding och delade scen med Stevie Wonder, utan att märkligt nog får ett riktigt erkännande. Han drog sig tillbaka i slutet av 70-talet men övertalades 2014 att göra comeback och har sedan dess släppt två magnifika album – Ural Thomas & the Pain (2016) och The Right Time (2018). Både förtjänar din odelade uppmärksamhet om du har det minsta intresse av rå, ärlig och autentisk soulmusik. Eller musik överhuvudtaget för den delen. sätta-sig-i-bilenoch-dra-rock Från ingenstans (eller nåja, Örebro) dyker plötsligt Ludwig Hart upp och gör sammetslen radiorock som hämtat från någon av Jackson Brownes eller Fleetwoods Macs 80-talsplattor. Stämningsfullt, melodiöst och lagom insmickrande, men alltid utfört med en synnerligen säker låtskrivarhand och en röst som går rakt igenom bruset. fantastic negrito Att Fantastic Negrito snappades upp av Prince’s manager en gång i tiden är helt logiskt. Likheterna är många: precis som sin föregångare blandar Fantastic Negrito hejvilt mellan allehanda genrer, samtidigt som han har en solid grund i blues, R&B, soul och roots. Han klär sig dessutom synnerligen flamboyant och tvekar inte att säga vad han tycker. Han har släppt tre galna album sedan 2014, som inte stryker någon medhårs, men där han låter sin kreativitet få fritt spelrum på ett charmerande sätt. Det senaste, Please Don’t Be Dead är det bästa och belönades välförtjänt också med bästa en Grammy 2018. 60 | nöjesnytt hallå! har ni hört post malone, eller? Det är ju lite pinsamt, men det krävdes en åttaåring för att jag sent omsider skulle förstå Post Malones storhet. Det började med att Sunflower från Spider-Man: Into the SpiderVerse började gå på repeat här hemma och fortsatte med att jag satt en hel kväll med sagda åttaåring och kollade YouTube-videos med Post Malone. Nu är jag frälst och tycker inte bara att Circles var en av förra årets bästa låtar – tätt följd av Sunflower – utan också att Hollywood’s Bleeding var ett av 2019 års allra bästa album. När fan blir gammal, och så vidare. allt som vanligt i djuraffären Den 2 januari dök det plötsligt upp en helt ny singel med Pet Shop Boys, betitlad Monkey Business. Och det är som om en kär gammal vän man inte sett på länge kommit på besök. Faktum är att det låter så välbekant och daterat att det på något sätt gått varvet runt och blir fräscht. Neil Tennants röst har fortfarande samma pojkaktiga charm och produktionen är fortfarande en underbar blandning av amatörmässig lekfullhet och uträknad professionalism. Inte deras största stund, men ett kärt återseende likväl.