Friluftsliv Ledare
Friluftsliv Friluftsnytt
Friluftsliv Ögonblicket
Friluftsliv Ulrika Bylander
Friluftsliv Tyst paddling
Friluftsliv Äventyr med extra omtanke
Friluftsliv Strövare på tur
Friluftsliv Gröna bandet
upplev // långvandring i varje fjällbäck jag hitt
ar, hur grund den än är. Jag sover mig igenom ljusa nätter i tältet och vaknar alldeles för tidigt av solens tryckande hetta. Resorb i kåsa blir sommarens drink. I Abisko viker jag in på Kungsleden och möter turister från jordens alla hörn. Det givna samtalsämnet är fötter. Skavsåren frodas i värmen och vi delar sårtvätt och skavsårsplåster med varandra. – Your feet is your boss, säger kanadensiska Elisabeth till mig en kväll i Tjäktjastugan då jag råkar dra upp ett sår under foten när den lortiga skavsårstejpen dras av. Hon har rätt och såret kostar mig en oplanerad vilodag. I STF:s fjällstuga Sitojaure möter jag Anders Johansson Eickhoff. Han går också Gröna Bandet fast, liksom den kvicke Peter, norrut. I runda slängar har han gått 100 mil, jag har gått 30. – Det som har etsat sig fast mest är alla möten med människor. Kontakten man får med andra vandrare och lokalbefolkningen är svår att beskriva. Jag har upptäckt ett Sverige jag inte trodde fanns, där folk möter en med nyfikenhet och man har tid att lyssna på varandra, berättar Anders. Han ser så avslappnad ut där han sitter i det stökiga köket, fullt av folk som kokar pasta och hasar runt i svettiga underställ. Han säger att han somnar varje kväll med ett leende, nöjd över det enkla livet på turen. Efter en tid blir äventyret vardag. Istället för att jobba så går man. En dag i taget, mil efter mil. Värmen ger vika och de första hjortronen börjar dyka upp i mjuka myrmarker. Varje gång jag ser en orange prick stannar jag till och gör en knäböj med den tunga ryggsäcken och snappar åt mig bäret. Kungsleden tar slut i Hemavan och sedan finns det inget ledsystem förrän man kommer ner till södra Jämtlandsfjällen. Det kan gå dagar, nästan veckor innan jag möter en annan människa. Fjällbjörkarna skiftar färg till gult, luften blir klarare. På min etapp mellan Hemavan och Klimpfjäll äter jag min hemtorkade mat som vanligt. Jag har nu kommit halvvägs och det märks på kläderna – de börjar sitta löst. Jag kan dagdrömma i timmar om bakverk och sista smulan av knäckebrödet är uppätet flera timmar innan jag når Klimpfjäll. Jag har hört att det bor en italienare i byn som bakar himmelska pizzor, så när jag kommer fram tar jag in på Klimpfjällsgården och beställer en. När den rykande varma pizzan med mozzarella och färska grönsaker ställs framför mig känner jag hur ögonen tåras. Varenda cell i kroppen fullkomligt suger i sig näringen och efter ett par tuggor bubblar glädjen upp i magen och hela kroppen börjar skratta. Betty Hedman vandrar Gröna Bandet som en del i en längre tur runt Sveriges gränser. Hon är blivande fjälledare i Friluftsfrämjandet och hoppas att kunna ta med andra ut i fjällkedjans mer okända delar, de hon själv fastnat för på Gröna Bandet. Hon har haft stor hjälp av att vandra i naturen för att komma tillbaka från sin utmattning. – Jag gav mig ut på min långtur för att jag ville ta reda på hur jag skulle må. Hur skulle naturen påverka stressen? Jag ville veta vad som hände i kroppen och i psyket, berättar hon och fortsätter: – Det är viktigt för mig göra det här äventyret till min grej. Jag vill göra det på mitt sätt, med lust och på det sätt jag känner för. Med lyhördhet för kroppen. Ute på tur upplever hon en annan närvaro. – I naturen är det så lugnt och stilla. Jag bor och jobbar i Stockholm och blir medveten om vilken stressutsatt miljö jag lever i till vardags. Alla ljud och synintryck som man bombarderas av varje dag, som det påverkar en! Gång på gång under turen blir jag stressad av att inte kunna följa min planering. Jag kämpar på genom blöta myrmarker och evighetslånga asfaltssträckor i norra Jämtland. Mitt tidsmål, att komma fram till fjällstationen i Grövelsjön innan de stänger i slutet av september, känns mer och mer avlägset. En mulen höstdag lyfter jag blicken från stigen. Löven från fjällbjörkarna prasslar lite i vinden, en fågel flyger förbi med korta vingslag. Annars står det stilla. Det slår mig att det är jag som är rörelsen i bilden. Det är jag som går med snabba steg framåt. Avskuren från min vanliga värld men samma tankar maler i huvudet, samma stress pulsar i kroppen. Jag bestämmer mig för att sluta skynda och strunta i planen. Jag skulle ju uppleva, inte genomleva. Man möter inte bara sig själv på en långtur utan även många andra. Jag slutar räkna de gånger jag blir bjuden på choklad, hejarop eller mat. ”Tack” blir friluftsliv#3–2019 fri ufr uf s fril ts riluft livsliv#3 203 201 – 01 2019 53 53
Friluftsliv Välj rätt tält
Friluftsliv Svamplycka
Friluftsliv Test av overaller
Friluftsliv Blå ledare
Friluftsliv Landet runt
Friluftsliv Bäst i Sifo
Friluftsliv Sista ordet