Lera 1
REPORTAGE: KERAMIKEN SOM FRAMTIDSMATERIAL ETT SVE
K MOT MATERIALET? Arkitekten Rune Bundgaard beskriver det keramiska materialets resa från att i huvudsak användas till ornament till att omsluta hela byggnader. Genom en jämförelse mellan två tunnelbanestationer i Stockholm, uppförda under olika tidsperioder, frågar han sig om den moderna arkitekturen sviker keramikens materialitet? Text RUNE BUNDGAARD Bild ODENPLAN: COAST STUDIO, MARIATORGET: KLAS SJÖBERG O BJEKT ELLER RUM. Inom traditionellt keramiskt konsthantverk är vi vana att betrakta keramik som ett självrefererande verk. Ett objekt som pekar på sig själv – ”titta, jag är en tekanna”. När keramiken träder in i arkitekturens värld måste vi naturligtvis börja tala om rum – skala, kropp och kontext. Detta utgör den största skillnaden mellan konst- och brukskeramik och byggkeramik. Arkitekten Carl Petersen sa för många år sedan: ”I den formgivande konsten … är fyra frågor särskilt viktiga. Formgivningen, färgerna, storleken och materialiteten.” Genom århundradena har detta gjort sig gällande för arkitekten såväl som för keramikern i arbetet med keramik. FORM OCH MATERIAL Relationerna mellan de fyra parametrarna ser vi exempelvis i arkitekturhistorien i form av byggnadsornament. Ornamenten har en storlek och formgivning som befinner sig i gränslandet mellan arkitektur och konsthantverk. Före 1900-talet var det arkitektens uppdrag att dekorera en fasad, men med modernismen försvinner de klassiska ornamenten. Keramikens nya roll blir nu att fungera som en uniform, omslutande tapet. Utarbetandet av arkitektonisk keramik flyttas från keramikernas (mjuka) händer till industrin. Under den period som följer är det tydligt att medan keramikern fortsatt utvecklar lerans formspråk och materialitet har fokus i arkitekturens värld flyttats. Arbetet med reliefeffekter och experiment med materialitet hamnar i skymundan. Det finns flera orsaker till det, men vilka konsekvenser har detta fokus på enkla och lättavläsliga ytor haft? Och har något gått förlorat? EN JÄMFÖRELSE För att belysa fenomenet kan vi titta på två av Stockholms tunnelbanestationer, Mariatorget och Odenplan, som använder keramik på väldigt olika sätt. Väggarna på Mariatorgets tunnelbanestation är längs perrongerna klädda i porslin från Gustavsbergs Porslinsfabrik. Utsmyckningen är från stationens öppnande 1964 och formgivna av Karin Björquist och Kjell Abrahamsson. Formmässigt karaktäriseras plattorna av de vackra sinuskurvorna som visar sig i två varianter, antingen ett konvext eller konkavt valv per sten, eller tre valv över samma plattbredd. Växelverkningen mellan de två skapar en oförutsägbarhet som gör ytorna levande. Storleken på varje platta står i relation till den mänskliga kroppen, och man känner hur de skulle kunna ligga fint i handen – ja, man får riktigt lust att hålla en eller låta fingrarna löpa över den vågiga ytan. Färgskalan rör sig inom ett antal bruna och gula nyanser. Några plattor är enfärgade och andra tvåfärgade, delade av en diagonal på mitten. På plattans ytskikt ser den ut att komma direkt från keramikerns ugn. Lerans karaktär träder tydligt fram genom glasyren, och man kan 36 LERA #1 2018