Lera 1
K RÖN I K A ”Det vita kaklets vardag och vånda” L
isa Marie Mannfolk är redaktionschef på arkitekturtidningen Rum och skriver också regelbundet för tidskriften Kritik. Som alla lyckade festligheter började och slutade den i köket, rundturen på Hallwylska museet. När sällskapet sedermera ramlade ut på Hamngatan, impregnerade av det pompösa 1890-talet, brände det vita, kakelklädda rummet ändå mest på näthinnan. Håll i chapeau-claquen – vilken avskalad, funktionell, bekant formgivning! Den enda platsen i palatset som kändes tidlös, vilket förstås mest speglar människans arroganta övertro till allt som är familjärt och återfinns i det egna hemmet: självklart har det alltid funnits, ens egen vardag är ju människans mått. UNDER 1900-TALET galopperade standardkaklet in i våra kök och badrum likt den segerrika första ryttaren av apokalypsen på sin vita springare. Ung som gammal, fattig som rik fi ck sin släng av (fog)sleven. En verkligt demokratisk design, ett folkhem i vardande. Det vita kaklet kände sig lika hemma i slott och koja, på offentliga toaletter och i dyra designhotell. För att inte tala om på alla dessa oräkneliga Jonas Bohlin-ritade bistroer. Till slut en omgivning så allmän, så naturlig att den alltid verkar ha funnits. Vår minsta gemensamma nämnare. Det är lätt att förstå storheten. Det finns något trösterikt i det vita kaklet; ett raster att betrakta världen utifrån. En byggsten i det eviga projektet mot ett bättre liv. Som lego för vuxna förefaller plattorna underordna sig dig och din personlighet, bokstavligen erbjuda carte blanche utan att kräva tröttsamt nytänkande i utbyte. Naturligtvis finns en baksida. Hörde precis någon virtuellt hojta Give me white tiles or give me death! men det visar sig absolut inte finnas någon anledning att välja. Materialet konnoterar numera förutom det rationella och demokratiska även en förtjusande blandning av slakteri, galenskap och allmänt obehagligt beteende. På samma sätt som upside down-världen i Stranger Things förvränger vardagliga miljöer är det vita kaklet i kulturen en ständig följeslagare till mord, tortyr och annat trassel. Vill inte peka ut Hitchcock som den som började, men Psycho gjorde väl för duschen vad Hitler gjorde för muschen? Och inte är det helt avkopplande att fängelsecellerna i filmatiseringen av Orwells 1984 ser ut som damrummet på jobbet. KROCKEN MELLAN det välkända och det skrämmande är som bekant rasande eff ektiv. Fast ibland kanske ett toalettbesök bara är ett toalettbesök? Omöjligt att säga. Nu när jag sluter ögonen ser jag endast det kakelklädda badrummet från Repulsion, clownen som dyker upp i duschgolvet i Det och åttafotingarna i schampot i Imse vimse spindel. ”There is no such thing as inner peace. There is only nervousness or death”, skrev Fran Lebowitz. Så jäkla säker på att hon snackade om vitt kakel. ■ NÄSTA NUMMER KOMMER I JUNI BJARKE INGELS STORSLAGNA LEGOBYGGNAD MARCEL WANDERS UNDERBARA HOTELL FALA ATELIER – PORTUGALS HETASTE ARKITEKTKONTOR SKOGSGRÖN SYMMETRI I KERAMISK FASAD INSPIRERAS AV KRAKOWS KERAMISKA MÅNGFALD AMANDA LEVETE FÖRVANDLAR VICTORIA & ALBERT 50 LER A #1 2018 LERA #3 17