Lera 1
U E Arkitekten Rune Bundgaard jämför keramisk ark
itektur från olika tidsperioder, Mariatorget och Odenplans tunnelbanestationer, och frågar sig om den samtida arkitekturen misslyckats med att ta tillvara materialets kvaliteter. nästan känna doften av mineraler. Även om plattorna är tillverkade på en fabrik lånar de estetiken från keramikerns verkstad i form, skala och material. Om än sofistikerad är den rå, enkel och ofärdig. Som jämförelse kan vi titta på den nya stationen på Odenplan ritad av 3XN. Här är den övre delen av stationsbyggnaden klädd med klinker i tre ljusa nyanser. Till skillnad från Mariatorget har vi här flyttat oss från konsthantverkarens verkstad. Här träder modernismens ideal tydligt fram – ett slags industriell estetik som vurmar för enhetlighet, tvådimensionalitet och perfektion. Klinkern har en klassisk rektangulär form och är monterad i förband, ett system som vi känner igen från såväl mursten som äldre klinkerbeklädnader. Men storleken på plattorna är uppförstorade i jämförelse med de klassiska formaten. Detta innebär att de lämnar den mänskliga skalan och träder in i de industrialiserade byggelementens värld. Färgskalan är monokrom med en perfektionism i sin likformighet. Den valda glasyren gör att man inte anar leran under, och hade det inte varit för små krusningar på ytan skulle man kunna tvivla på att de ens är gjorda i lera. Här skulle man kunna säga att industrins behandling av det keramiska materialet till viss grad sviker materialet – eller åtminstone låter bli att utnyttja dess potential. Klinkerns primära mål är här att kommunicera den arkitektoniska formen och färger, speglingar och ljusreflektioner upplevs därför bäst i rörelse. Båda stationerna försöker genom keramiken påverka våra sinnen. Här är det nästan ironiskt att keramiken på Mariatorget precis intill de bullrande tunnelbanetågen bjuder in till att stanna och röra, medan beklädningen på Odenplan, som ligger mitt på ett torg i ett stadsrum, upplevs bäst i rörelse. MATERIALITET Detta är historien om hur keramiken på sin resa från keramikerns händer in i den industriella sfären gradvis har förlorat form, skala och särskilt materialitet. I brist på bättre ord kan man säga att byggkeramiken har förlorat sin ”keramikhet”. Frågan är om det är möjligt att återuppliva denna ”keramikhet” inom industrin? En återkomst av ornamentet som vi känner till ornamenten från innan modernismen känns osannolikt. Snarare ska man kanske söka sig mot en högre grad av artikulation i fasaden och dess material – i skala (skalnedbrytning), form (reliefeffekter), och i synnerhet i dyrkandet av keramikens materialitet. ■ RUNE BUNDGAARD Rune Bundgaard är arkitekt och driver det Köpenhamnsbaserade byggkonsulentkontoret Klink. LERA #1 2018 37