Nolltretton 1
Electric Boys Ups!de down Lana Del Rey Chemtrails
over the Country Club När Electric Boys gjorde sitt intåg på den svenska rockscenen i slutet av 80-talet var de nästan ofattbart tuffa. De såg häftiga ut och lirade den egna musikstilen funko-metal som var en blandning av tidlös 70-talsrock och supermodern rapmetal. De kändes internationella och sångaren Conny Bloom var coolast i världen. Efter bara några år sprack bandet men återförenades igen 2009 och har släppt fyra plattor sedan dess. Musikaliskt har de blivit lite hårdare och ruffigare jämfört med de tidigare åren, men gunget och svänget är intakt. Och Conny Bloom är fortfarande coolast i världen. Nya skivan börjar med det över sju minuter långa instrumentalspåret “Upside down theme”, vilket kanske inte är det mest publikfriande sättet att öppna ett album. Utom möjligen för Electric Boys fans som gillar gruppen just för deras excesser i groove och psykedelia. Och efter den starka entrén håller gruppen faktiskt uppe nivån plattan genom. Det är tunga gitarriff, skönt sväng, 70-talskänsla och en samling starka låtar. Trots att man får känslan av att detta är ett band som inte har duschat på två veckor så låter det sexigt på ett sätt som få andra svenska rockband klarar av. (TP) Skivsläpp 30/4 En av det senaste årtiondets mest intressanta artister måste utan tvekan Lana Del Rey sägas vara. Men hon är också ett stort mysterium. Hon borde egentligen inte finnas, åtminstone inte i en tid som vår. Jag vet på rak arm ingen annan artist som både kan toppa Billboardlistan samtidigt som hon har total respekt hos kreddnissarna. Lana Del Rey har superintegritet som artist och kompromissar inte med sitt introverta och svårtillgängliga uttryck. Hon borde enligt logikens regler inte vara en angelägenhet för fler än Fredrik Strage och hans svåra kompisar, och ändå har hon blivit en av det senaste decenniets viktigaste populärkulturella ikoner. Detta är sjunde albumet och en slags systerskiva till “Norman fucking Rockwell” från 2019. Det låter melankoliskt och elegant och visst kan man önska att hon någon gång skulle dra upp tempot och skriva något annat än sorgsna vaggvisor, men då vore det kanske inte Lana Del Rey. För egentligen är det inte popmusik som Lana Del Rey framför, tror man det missar man hela poängen med henne. För att förstå Lana Del Rey måste man förstå att det är filmmusik hon sysslar med. Musik till filmen om Lana Del Rey, och kanske även till filmen om Amerika. (TP) First Aid Kit Who by Fire För fyra år sedan gjorde First Aid Kit fyra hyllningskonserter på Dramaten till Leonard Cohen som hade gått bort året innan. Sent om sider släpper man nu en liveskiva av materialet, till glädje för alla fans som går och väntar på ny musik från systerduon. Själv är jag mer förtjust i Cohen som koncept än som musiker, och detsamma kan nog sägas om First Aid Kid när jag tänker efter. Tillsammans med att det är en stor orkester, gästartister, Dramaten och recitering av texter känner jag att varningsflaggen börjar hissas. Och visst låter det lite “duktigt”, och ibland också rätt tråkigt. Sen är det det där med liveskivor, hur ofta lyssnar man egentligen på dem? Ska inte livekonserter upplevas just live? Men skivan har också ett par gästartister som gjuter liv i låtarna. När Frida Hyvönen kommer in i “Everybody knows” hoppar energin genast upp ett par pinnhål. Skönt med någon med lite personlighet mitt i alla pampiga stråkar och finstämda stämsång. Konserten innehåller låtar från hela karriären fram till slutet med “You want it darker” som är en av skivans bästa och mest suggestiva nummer. “Halleluja” finns såklart också med, här sjungen av Annika Norlin, men den blir tyvärr inte roligare för det. Kan det vara musikhistoriens mest uttjatade låt? (TP) Evanescence The Bitter Truth Glasvegas Godspeed Jaha, Evanescence har släppt en ny skiva, vad kul! Eller vänta lite, låt mig samla mina tankar kring det amerikanska rockbandet. De slog igenom 2003 med debutplattan “Fallen” med hits som “Bring me to life”, “My immortal” och “Going under”. Åtminstone var det stora hits i vissa läger, bland samma publik som gillade bland annat Nightwish och Within Temptation. Bland finsmakarna stod bandet dock inte högt i kurs. Men under en tid var bandnamnet Evanescence ett sånt där namn som dök upp hela tiden och därför var min omedelbara reaktion att gilla skivsläppet bara för att magens muskelminne förväxlades med nostalgi. Jag börjar med att friska upp minnet genom att lyssna på de gamla hitsen. Och minns ingenting. Har jag verkligen hört de här låtarna tidigare? Jag måste ha förträngt dem, vilket framstår som fullt begripligt när jag nu lyssnar på dem igen. Nåväl, jag går vidare till det nya materialet. Och inser att det fortfarande är 2003 i Evanescences värld. Allt från låtuppbyggnad till sångstil, ljudbild låter gammalt, som om tiden stått still i sisådär femton, tjugo år. Det lät trött och livlöst redan när det begav sig och det låter inte bättre nu. (TP) När det skotska indiebandet Glasvegas dök upp 2008 jublade jag rakt ut. Det gjorde förresten alla svenska musikkritiker, för Glasvegas var ett riktigt drömband. De lät perfekt, de såg perfekta ut, de hade rätt populärkulturella referenser och till råga på allt hade de en svensk trummis, som dessutom var tjej. Glasvegas var en perfekt storm av The Jesus and Mary chain, Joe Strummer, Twin Peaks och Phil Spector. De kom från Glasgow och de menade det. arrangemang och Fram till 2013 hade man högt tempo och gjorde det mesta rätt, men på senare tid vete tusan vad som har hänt. Bandet saknar skivbolag, Jonna Löfgren har hoppat av och vi var nog många som trodde att Glasvegas lagt ned verksamheten efter ett antal tysta år. Men så dyker “Godspeed” upp och visar att ryktet om deras död var betydligt överdrivet. För musikaliskt är Glasvegas fortfarande att räkna med. Plattan är kanske inte deras starkaste men det låter Glasvegas och fansen kommer nog gilla det. Depp, mörker, popmelodier och ekon, precis som det ska vara. Jag erkänner att jag tvivlat, men Glasvegas är fortfarande ett riktigt bra band. (TP) Jean-Michel Jarre Amazônia Elektroniska musiklegenden Jean Michelle Jarre släpper här musik som är specialkomponerad till fotografen och filmaren Sebastiao Salgados utställning om Amazonas. Under sex års tid reste Salgado i Amazonas för att dokumentera skogen, bergen, floderna och människorna som bor där i syfte att man som besökare ska få en inblick, kunna reflektera över framtiden för en biologisk mångfald och människans plats i den levande världen. Premiären skedde den 7:e april och nu ska hela utställningen vidare runt om i Sydamerika, Rom och London. Såklart synd att inte utställningen når oss för jag tror att det här verkligen hade varit en fin och spännande upplevelse att få ta del av. För i ärlighetens namn så funkar inte Jarres elektroniska soundtrack på egna ben. Det hela blir smått märkligt och rätt förvirrande när man på spår efter spår bara hör regn, djur, körer, syntar, trummor, och en massa konstiga djungelljud! Det spelar ingen roll att man använt en teknik som ger 3D-ljudkänsla och att det låtar mäktigt, för utan bilderna kommer inte Jarres ljudlandskap till sin rätt. Den här skivan går inte på något sätt att jämföra med exempelvis hyllade skivorna Oxygéne och Équinoxe. Där fanns melodier och låtar som nu mera blivit klassiker, på nya Amazonas finner vi av förklarliga skäl inget av detta. (JL) NOLLTRETTON 31