Svensk Golf 1
galna kraftprov Kan man tröttna på golf? Sportstu
dioankaret Ola Wenström har testat tesen i tio år – genom att repetera samma galna kraftprov. Hans svar är fortfarande nej. Text & foto: OLA WENSTRÖM B ilen är lastad med klubbor, bollar och bananer. Ringer upp Micke för att kolla detaljerna inför kraftprovet imorgon: – Var det 03.31, eller? – Nej, faktiskt inte förrän 03.39. – Aha, rena sovmorgonen! Det är jubileum för vår årliga kompismatch, ”Dagsvärket”, för tionde gången. Frågeställningen från början var lika klar och distinkt som den calvados som gjorde oss sällskap när idén dök upp allra första gången. Går det att tröttna på golf? Trots förhållandena den sena timmen såg vi nyktert på saken också dagen efter och beslöt oss för att testa, att ta ut svingarna maximalt. Golf från soluppgång till solnedgång, helt enkelt. Enligt kalendern innebär det start klockan 03.39 och mål 22.05. 18 timmar och 26 minuters juniljus fyllt med mer eller mindre lysande golf. Att spela golf en lång svensk sommardag, hur extra-large den än må vara, är såklart ingen polarexpedition som man kan häpna konferens-Sverige med. Möjligen till en liten artikel i en specialtidning? Men det har sina utmaningar och upplevelser. Exempelvis de två betande rådjuren. Det är vi och dem i gryningen intill parkeringen på Åda GK, strax utanför Trosa. Förr var vi grannar i Bromma. Micke och jag alltså. Rådjuren är med all säkerhet från trakten. Sedan några år tillbaka är det Norrköping som gäller för min spelpartner och vi bru56 SVENSK GOLF | 8 2014 kar försöka mötas för match någonstans däremellan. Han har, utöver ungefär motsvarande laddning bollar och bananer, lastat in soluret. Som vanligt. Men visst, jag har också haft ”pokalen” på tomten. En gång. det som tidigare var en hyfsat jämn fight mellan två stabila niohandicapare har med åren blivit en rätt ensidig duell mellan en som gnuggar ganska ihärdigt med spelet – och en som snarare dubblar antalet årliga rundor just den här dagen. Nog med bortförklaringar. Eller förresten; det var det här med stickan i vänstertummen också. Vi hukar oss för morgonsprinklers och stressputtar ettans green men kommer ändå ganska snabbt igång, ovanligt bra, med liret. På sexans tee når solen också över trädtopparna och den lilla blåsan efter förra veckans träflisa mitt på tummen säger hej. Med dryga 17 timmar kvar att spela. Med erfarenheten från Kallfors för några år sen i minnet finns såklart tejprullen med i bagen. En något nött strumpa gav då ett skavsår på ena hälen redan vid 13-tiden och så småningom sex månaders rehabilitering av en inflammerad ljumske. Tunn tejp – stor hjälp. Men även en nästan obetydlig tejpkant ger snabbt ett litet skav på nästa finger, ett uns rodnad på nästa och en gnutta känning på ytterligare ett. Under dagen blir nävarna mer som på en grovarbetare snarare än fingrarna hos en finlirare. Allra skarpast blir den kontrasten när den vackra, blåvingade fjärilen gör sällskap under ett helt par-4-hål på den tredje rundan. Efter drygt nio timmar, 45 hål och ett stort underläge i matchen; ett slags extra plåster. vi tar en timmes lunch. Efter tre varv. ”Dagsvärket” handlar inte om att spela så fort eller så mycket som möjligt, hellre så noga och koncentrerat som vi bara kan. Alla bollar ska i hål. Inget skänks, även om vi sen ett par år tillbaka räknar hål i stället för slag som grund för resultatet. Mer och mer har den här heldagen dock utvecklats till en gemensam prövning. Den fungerar samtidigt som en årlig påminnelse om att det finns alternativ till poängbogeynötande mot sitt eget handicap och att det går att göra nästan lika mycket av en dag på hemmaplan som en hel vecka utomlands. Det är rejält skumt när vi når sista tee på den femte rundan. Med en minuts marginal når vi det 90:e hålet den här dagen. Rekord. Även om antalet hål aldrig har varit någon målsättning känns den detaljen lite kul. Ett sådant här pass handlar mer om att ta sig fram, att så effektivt som fysiken tillåter yxa och hugga mer än att försöka svinga särskilt elegant. Det drar i baksidorna på låren efter backarna kring de knixiga hålen uppe i skogen, stramar i ryggslutet efter alldeles för många slag och susar en aning i skallen på en kropp som skriker efter vätska och vila. Inte ens rådjuren tittar på under vår prisceremoni nere på parkeringen. Båda bilarna är tömda på bollar och bananer, bara en är lastad med ett solur. Trött på golf? Snarare är det så att längtan efter den rena bollträffen är större än någonsin.< från soluppgång till solnedgång.« »Vi beslöt oss för att testa att ta ut svingarna maximalt. Golf ola wenströms ©GuStaV dEjErt/wOO (iLLuStratiON)