Nollnitton 1
möjligheten att intervjua Filip och Fredrik fick
jag en lömsk plan. Jag skulle kunna utnyttja tillfället till att mjölka dem på information om något de lagt sina 10 000 timmar på: hur man gör ett odödligt första intryck. Men hur fräckt vore det inte om jag inledde med att be om råd inför en annan intervju? Nej. Jag har förberett mig som inför vilket knäck som helst. Jag har till och med sett filmen. Den handlar om Filips deprimerade pappa Lars. I ett försök att visa Lars att det finns saker kvar att leva för tar Filip och Fredrik med honom på en roadtrip till Frankrike, som han förälskade sig i när han i sin ungdom upptäckte att fransoserna inte stannar för rödljus när de kör bil. Tanken är att han ska få göra sådant som brukade ge livet mening: se fransmän bråka i trafiken, laga sin berömda ratatouille och dra en anekdot om Harry Belafonte och vant ta en konstpaus när ett tåg passerar utanför lägenheten. Men resan håller på att ta slut innan den börjar när Lars ramlar i ett hotellrum i Malmö och måste läggas in på sjukhus. Var ni rädda att pressa honom för hårt? Filip: Nej. Jag skulle inte säga det. Bakom ryggen på mig kan Fredrik säkert ha sagt till andra människor att Lars är riktigt jävla skakig nu… Fredrik: I filmen pratar han om hur mycket han brukade tycka om att kissa i havet. Jag undersökte ändå möjligheterna att få på honom en våtdräkt och hyra en båt så att han kunde få göra det en sista gång. Filip: Det där är så typiskt dig. Du ville att jag skulle simma ut med honom i kallt, kallt vatten. Men allt han får göra i filmen är ju saker som han tycker om på riktigt. Sedan får folk tro vad de vill om det… Fredrik: Det finns i och för sig en sekvens när vi är i Bryssel och Filip pratar om en Jacques Brel-staty som betytt så mycket för honom eftersom de alltid stannade där på vägen till Frankrike. Då ser jag en plakett där det står att statyn uppfördes 2017. Jag mår så jävla bra när jag får genomskåda honom med sånt. Man kanske skulle kunna invända att det finns en risk att man ifrågasätter allt i filmen då. Men så är det ju med barndomen också. Alla har en bild av den som kanske inte nödvändigtvis stämmer. Filip: Jag tror fortfarande att jag har sett den där statyn. För mig är det sant. Men för att svara på frågan tror jag inte att det farliga är att pressa honom. Jag tror det farliga är att inte pressa honom. Jag är övertygad om att han måste aktivera sig om han ska må bättre. Annars sitter han bara hemma och läser bibeln och väljer psalmer till sin begravning. Jag hade aldrig gjort det här om inte mamma tyckte att det var en bra idé. Jag lever för ögonblicken när gamla människor glömmer bort att de ska dö. 18 Min pappa är 75. Han ringde häromdagen och berättade att han bestämt sig för att sluta med Facebook, för att det stjäl för mycket tid. Filip: Facebookmissbruket bland äldre… Ibland pratar man om vår skärmtid. Men deras skärmtid är ju helt överjävlig. Jag gillar tanken på att ta exekutiva beslut i den åldern. Jag tror verkligen att det är bra. Fredrik: När Jonathan Franzen började skriva boken The Corrections var det enda han visste att sista meningen skulle vara ”She was 75 years old and it was time to make some changes in life”. Det är din pappa ju. Du borde skriva om honom. Skulle jag göra det skulle jag kanske berätta om när han visade mig Marseille. På väg till stranden stannade han mig och min bror vid en blomstervägg och sa ”Ser ni de där blommorna? När ni åker hit med era tjejer i framtiden kommer ni behöva stanna och titta på sånt där hela tiden. Det behöver vi inte nu. Kom nu så går vi!” Fredrik: Hahaha. Jag älskar din farsa! Filip: Han vann nog några glada månader när han la ner Facebook. Det är många gamla som lider av depression. Vår föräldrageneration är en generation som inte direkt graviterar mot terapi. Det är så förbannat bortkastat att vara som min pappa är… Fredrik: Tänk på att det här är Nöjesguiden nu, Filip. Deras läsare vill inte tänka på livets slutskede. Filip: Man måste börja göra det. Du tänker förresten på döden mycket mer än vad jag gör. Jag är väldigt harmonisk. Fredrik: Filip har skrutit mycket om hur harmonisk han är i dag. Är det ett tecken på att man är harmonisk? Fredrik: Tvärtom. Filip: ”Det här är Nöjesguiden”. Ska man sitta och anpassa citaten efter det? Fredrik: Frasse har begränsat med tid. Du kan inte prata för länge om livets slutskede. Filip: Man får inte vara rädd för att bli smetig. Tänk om alla hade som skyldighet att en gång i veckan dra en bärs med gammal ensam människa. Fredrik: Gör det du då. Filip: Jag vet väl att jag själv inte skulle orka det. Fredrik: Du får många sådana idéer som du vet att du aldrig skulle genomföra. Filip: Någon annan kan väl genomföra dem? Fredrik: Hahaha. I podden har ni låtit ömtåliga inför premiären. Vad oroar ni er över? Fredrik: Jag har nog oroat mig över att folk ska tänka ”Det var ju jättekul för Filip att han fick göra den här resan, men varför ska vi bry oss?”. Det som gör mig mest galen… Jag kan inte kräva att folk ska gilla filmen. Men om de som ska tycka till om den ifrågasätter våra avsikter med att göra den hamnar de på min dödslista. Filip: Jag känner att allt är på riktigt i den här filmen. Då blir man ömtålig. Men jag försöker lämna det bakom mig. Sedan får man väl gå runt och vara irriterad när Åsa Beckman eller Victor Malm skriver en syrlig text. Får jag påminna om att det inte skrivits några sådana recensioner än? Fredrik: Det går att skriva en skitbra ettplusrecension av den här filmen. Det går också att skriva en lika bra femplusrecension. Men man vet ju hur viral en riktig jävla dundersågning blir. Sedan får man påminna sig om att allt är förgängligt. I Filmhuset, där vi spelar in Alla mot Alla, sitter det en massa filmplanscher på väggarna. Alla var the talk of the town när de släpptes. Alla är helt bortglömda nu. Filip: Men just nu är vi i en bubbla där vi tycker att den här filmen är det viktigaste som finns. Har man inte den inställningen blir det ju inte en bra film. Vissa snackar så mycket om att de mår så dåligt över situationen i världen. Det finns en självgodhet i det. Det jag mår mest dåligt över just nu är den här filmen. Fredrik: Man får se upp med sin jävla självupptagenhet också. Filip: Har vi den under kontroll? Fredrik: Hahaha. Har vi vår självupptagenhet under kontroll? Det är en bra fråga. Filip: Jag kan bli ledsen av kritik. Fredrik blir mer… Fredrik: I The Last Dance kan man se hur Michael Jordan, inga jämförelser i övrigt förstås, hittar fiender som inte finns. Han går in på någon restaurang, inbillar sig att han får en sval vinkning av en motståndarcoach och använder det som bränsle för att krossa hans lag i nästa match. När du såg Ronny Svensson lämna pressvisningen av Trevligt Folk mådde inte du bra heller. Filip: Ronny Svensson har jag i och för sig svårt att bry mig om… Fredrik: Men om han sätter en sol i Nyhetsmorgon är det många som kommer finna glädje i det. Det är det man inte står ut med. Den här vintern har vi pratat mycket om hur duktiga vi känt oss för att vi unnat Andrev Walden allt. Jag har haft stunder där jag verkligen njutit av att jag unnat Andrev Walden att vinna Augustpriset. Filip: En gång när jag var på Astrid Lindgrens värld