Nollnitton 1
Intervju ringde jag Fredrik och pratade om att ja
g kände mig som en så behaglig och trevlig kändis. Det är en förbjuden tanke, men att man pratar om sin självupptagenhet är möjligtvis ett litet tecken på att man har den under kontroll. Morgan Alling kan inte snacka om sin självupptagenhet. Fredrik: Kan Morgan Alling se sig själv utifrån? Filip: Det är en fråga jag skulle kunna ägna en timme åt. Titta på Ett sista race-människorna. Inget fel med dem. Men de tar ju sina publiksiffror som en inteckning på att de gjort en kvalitetsfilm. ”Folket har talat”, säger de. Vi skulle aldrig kunna lura oss själva med att folket har talat. Det sista man vill ha är Guldbaggens publikpris. Fredrik: Då har vi ändå tiggt till oss det en gång. Jag vet inte hur mycket man ska avslöja för de som inte sett den. Men jag tycker att en av filmens förtjänster är att Lars inte riktigt fixar att göra flera av sakerna ni vill att han ska göra. Filip: Det är kul att du säger det. Det var nog det som fick oss att känna att det skulle kunna bli en ganska bra film. Men det var problematiskt för oss. Jag hade trott att han skulle kunna leverera den där anekdoten… Fredrik: Jag är så anal. Jag vill alltid att det ska bli som jag har trott. Jag mår så jävla dåligt när det inte blir så. Men ta scenen när han ska göra sin ratatouille. Han lyckas inte skära grönsaker. Det är en liten, liten situation. Det är inte Napoleon som misslyckas i Waterloo direkt. Men ju mindre situationerna är ju mer kan man nå fram. Filip: Vi hade kunnat göra en mycket gulligare film. Den hade kunnat sluta med att han steppade på en kateder… Fredrik: Hade det varit viktigt att han gjorde sin ratatouille som han alltid gjort hade vi kunnat skära grönsakerna åt honom och klippa det som att det såg 20 ut som om han skar dem. Men fy fan… Det hade vi aldrig gjort. Filip: Filmen är en pyspunka. Hjälpte resan mot Lars depression? Filip: Nej. Eller ja, på ett sätt. Tidigare har han känt en stress över att jag inte tycker att han är som förut. Resan har nog skapat något slags lugn i hans vardag. Det är tuffast för mamma. Hon är som att hon är 65 fast hon är 80, medan han är som att han är 90 år. Det är hon som är det största offret i det här… Det knackar på dörren. Presspersonen meddelar att intervjutiden är slut. Jag måste se snopen ut, för Fredrik säger att han får dåligt samvete, rycker åt sig mitt papper med frågor och skriver ner deras mobilnummer. Filip säger att han gärna tar en öl innan han åker tillbaka till Los Angeles, om jag vill. Det är tur. Jag har ju inte hunnit ställa en enda fråga om hur jag ska imponera på Pete Doherty. På kvällen messar jag Filip och frågar var han vill ses. Han svarar att det är rimligare att jag som jobbar på Nöjesguiden bestämmer än att ”en utvandrad tv-clown” gör det och frågar om det finns någon divebar på Östermalm. Jag svarar att det möjligen skulle kunna gå att hitta en och annan bar som försöker klä ut sig till divebar, men att jag är allergisk mot den sortens trojanska hästar och att Konstnärsbaren kanske duger åt oss. Filip säger att KB blir bra. I samma ögonblick som han sa ”öl” visste jag att min vita månad är över. Det kanske är patetiskt. Men jag minns ett avsnitt av podden där Fredrik avböjt en öl Henrik Larsson redan köpt åt honom och hur besviken Filip blev. ”Du går hem när Henrik Larsson går hem. Det är du skyldig honom. Punkt”, sa Filip. Jag känner att jag är skyldig Filip en öl efter alla program jag sett genom åren. När våra glas kommer till bordet säger jag att man måste kunna avgöra när det är läge att omvärdera en vit månad. Jag inbillar mig att han ska bli smickrad av att jag dricker för hans skull. Men han missförstår och tror att jag påstår att det är hans vita månad som går i graven. Han svarar bara att det är Fredrik som håller på med vita månader, inte han. Smidigare inledningar på konversationer har man hört talas om. Apropå Fredrik lyssnade jag på poddavsnittet som jag förstår spelades in samma dag som vi sågs. Ni pratade om att ni kände er nyförälskade i varandra. Jag tyckte att det märktes på er. – Vad kul att det syntes. Det kändes verkligen så den dagen. Det finns väl en Peter LeMarc-låt som går typ ”Min älskling och jag har ett eget språk”? Ja. (Det finns ingen sådan Peter LeMarc-låt, reds. anm) – Så känns det med honom. Kan du alltid vara dig själv med honom? – Ja… Han kan i och för sig vara jävligt hård och skjuta ner saker jag säger ibland. Han har aldrig frågat hur jag mår. Har du frågat honom hur han mår? – Jag vet väl hur Fredrik mår? Vem har förresten sagt att en vänskap måste bestå av att man frågar varandra hur man mår? En vänskaps viktigaste beståndsdel kan väl vara att man skrattar åt samma saker? Men han har blivit jävligt bekväm. Jag vill att vi ska ut på vägarna mer. Det känns inte som att han vill det. Jag har en fråga som inte riktigt har med det att göra. Jag ska intervjua Pete Doherty snart… – Hur mår han nuförtiden?