Nollnitton 1
Att man blir starkare av motgångar är en ganska t
rött kliché som alltför ofta används som godtycklig efterkonstruktion. För det finns såklart många som inte skulle hålla med. Men i Ivorys fall är det sannerligen ett talesätt som känns passande. Trots tragiska bortgångar, en dos social utsatthet och en tio år lång karriär utanför etablissemanget har Nicky Osenius Kouakou ändå lyckats hålla sig på två ben med en fast tro på sig själv och det han gör. Mycket har han att tacka musiken för. Till en början, berättar han, var musiken en flykt från det jobbiga. En period då han inte hade intresse av att begrava sig i problemen, utan istället lät musiken bli hans frizon. Nödvändig eskapism, om man så vill. – Det var några år där jag var i en ganska mörk bubbla, men sen började jag skriva igen och det bara blev lättsammare grejer. Jag antar att det blev som en flykt. En omedveten flykt. Att göra något som man mår bra av, för det var en väldigt mörk tid, berättar han när vi ses på Kingsizes kontor i Gamla Stan. Den mörkaste tiden upplevde han redan som 20-åring, då hans förstfödda son Cedric drabbades av den mitokondriella sjukdomen Alpers syndrom. Enligt läkarna skulle han inte leva mer än två år, men trots det fick han sju relativt stabila år innan han lämnade jordelivet. Något som förstås drabbade Ivory hårt, men som han tidigt bestämde inte skulle bli en anledning till att ge upp. – Ja, jag för har aldrig velat ge upp eller låta det bli en anledning att gå ner mig eller misslyckas. Jag vill snarare att det ska sporra mig. Det är det jag har försökt göra och lyckats i viss mån. Men det har påverkat mig på många sätt. Jag släppte Molnfällan när jag var 25 men jag ville nog släppa mycket tidigare, säger han och berättar att han initialt inte ville starta en musikkarriär när han visste att hans son inte skulle klara sig. – För det första ville jag inte ens acceptera det, men jag visste någonstans att det skulle bli så. Hur skulle jag reagera då? Skulle jag tappa allt och bli horsare? Jag vågade inte ens släppa musik, ifall jag skulle behöva sluta. Så tänkte jag faktiskt, nu när jag minns tillbaka. Att han ändå samlade kraft och fick ut ett debutprojekt under en tid då hans enda barn levde med en dödsdom är svårt för en utomstående att förstå. Men kanske är det just det som också är svaret. Den lättsamma musiken som utgör Ivorys klassikerstämplade debut ”Molnfällan” står i stark kontrast med tiden den skapades och formades på många sätt som en motvikt till mörkret. En tid då även hans pappa drabbades av sjukdom under processen. Ett år efter släppet skulle cancern ta även hans liv. – När Cedric gick bort gjorde jag samma sak. Jag var helt själv och avstängd i någon vecka, sen tog jag polarna och drog till Colombia och filmade videon till ”Så långt bort”. Fortsatte jobba bara. Så jag tågade på och det har väl också varit som en flykt. Jag kan känna att jag hade behövt stanna upp mer. Det har påverkat mig tills idag, jag har inte tagit det som man ska och gått till psykolog och sånt. Jag har varit där och nosat men inte riktigt fullföljt det. HOSPITALSGATAN 5, ASKERSUND WWW.JOHANSLEKSAKSBOD.SE #2 2024 31