Nollnitton 1
Tror du att du kommer komma dit? – Ah. Jag tror j
ag behöver det. Jag har börjat med det nu på senare tid. Det känns som att det hjälper mig och jag tror att någonstans får man också bara acceptera och leva med det. Jag har saker som är väldigt bra i mitt liv också, jag har en ny son nu som är väldigt lik honom, sjukt nog. Så det känns lite som att få igen det. Du har tidigare beskrivit att det känns som att något i ditt liv har fattats, känner du fortfarande så? – Man känner väl alltid att något fattas. Men mindre än på den tiden. Om det är något som fattas så är det Cedric, för han är en unik person och ingen kommer kunna ersätta honom. Annars blev livet bra asså, bättre än jag trodde då. Ivorys pappa var målvakt och spelade på hyfsad nivå i Elfenbenskusten och en kort sväng i Frankrike. Ivory och hans bröder hade alla talang och rapparen själv togs ut till Upplandslaget när han tillsammans med sin mamma flyttade till Norrtälje. Den tidiga uppväxten skedde dock i Hagalund i Solna och familjen besökte ofta AIK:s klassiska hemmaarena Råsunda, där bland annat hans brorson Christian Kouakou senare skulle göra debut som 16-åring och då bli den yngsta AIK-spelaren som spelat i Allsvenskan. Idag tillhör han turkiska Kocaelispor och inom släkten återfinns också systersonen och utlandsproffset Richie Omorowa som tagit steget från Brommapojkarna till holländska Excelsior. En drivkraft som finns i blodet, med andra ord. – Vi har alltid blivit sporrade till att bli någonting, inom någonting. I det här fallet fotboll. Och man trodde verkligen på det. Jag trodde alltid att jag skulle bli fotbollsproffs när jag var liten och det var allt jag ville. Men… jag höll också på med musik när jag var liten och jag minns att jag fick en synth av min farsa när jag var sex, sju år. Han höll också på med musik. Han gjorde västafrikansk musik och hade en studio i Flempan. Så fotboll och musik har alltid varit naturligt för mig. Men musiken såg jag aldrig som ett jobb, det var bara något jag älskade att göra. Ivory började spela synth och vid tillfälle fick han tag på mammans bandspelare och tryckte på ”rec”. Vid 12 års ålder fick han en dator och laddade ner musikproduktonsprogrammet FL, tidigare känt som Fruity Loops, och började göra beats. Men vid 14 års ålder skulle Ivory uppleva sin ”första sorg och riktiga motgång i livet”. Hans mamma fick en cancer-diagnos och rädslan för att förlora sin mest stabila punkt i livet slog både hål på fotbollsdrömmen och drabbade skolgången. Som för många andra, tog också andra intressen vid. Inte 32 bara musiken, utan också festandet. Ivory började röka cannabis och hänga med polare och göra beats. Men pengar måste alltid in. Vid 17 års ålder insåg han att musiken inte skulle ge några snabba pengar och med brist på utbildning och endast tråkiga ströjobb att vända sig till började han istället sälja droger och försörja sig på småkriminalitet. En livsstil som fortsatte fram tills att han började jobba på sitt första projekt ”Molnfällan”. Då, 23 år gammal. Den 23 november 2023 firade Molnfällan tioårsjubileum. Ett banbrytande album som skulle bli en av de första regelriktiga trapskivorna inom svensk hiphop. Ett album som betytt mycket för Ivory, både för hans liv och karriär. – Ouff. Den var starten på allting, obviously. Den lade grunden för min karriär och blev min vändpunkt i livet. Så den betyder mycket på det sättet. Jag fick göra något eget, för mig. Det vara bara för mig, sen blev det att folk tog till sig det. Ivory har flera gånger tidigare berättat om bakgrunden till Molnfällan, som han skapade i smyg nere i sin pappas källare i Hagalund. Efter att ha spelat upp ett mixtape för sina grabbar 2010 fick den dåliga responsen honom att tveka. Var det verkligen så dåligt? Ivory höll inte med. Han visste vad han hörde i Project Pat och Memphis-gruppen Three 6 Mafias djupa katalog. – Du var inne på det förut. Jag ville aldrig släppa något som jag inte älskade. Det var inte planerat att jag skulle vara annorlunda, det var bara dom sounden jag gillade. Jag har lyssnat på southern rap sen jag hittade Three 6 Mafias diskografi typ 2005. Egentligen innan det också, via ”Crossfade” (musikprogram på kanalen ZTV, reds anm). Det var alltid låtarna från södern som jag fastnade för. Jag gillar takten och gunget. Men Molnfällan hade inte uteslutande inslag från den första kommersiella trapmusiken från Atlanta och inte heller Three 6 Mafias dystopiska Memphis-sound. Det var en unik och egen mix av trap, cloud rap och klassisk svensk hiphop. – Det är som du säger. Det är äldre southern rap, typ UGK och Three 6 Mafia. Med lite av Atlanta-trapen med Gucci och T.I. Och lite drill också! Många säger att det är den första drillåten, den här ”Pengarna”. Det är ju Young Chop, Chicago-drill, du vet. Producenten Weatherman har jag jobbat med mycket sen dess, bland annat på ”Broder” med Pato Pooh och Karim Alger som är producerad av honom. Och lite annat som jag glömmer nu, men han var liksom mexikan från Chicago som gjorde det soundet. Så det fanns också. Sen absolut cloud rap. Jag försökte blanda allt jag gillade bara, säger han och tillägger snabbt: – Eller inte ens försökte, jag gjorde det bara. Det har ofta sagts att Ivory var först med trap inom svensk hiphop, men så är inte riktigt fallet. Även om han var den som tog det till den bredare massan - tillsammans med Denz året efter Molnfällan och Mwuana ytterligare ett år efter det - så fanns det andra som gjorde trap innan. Däribland grupperna STHLM Inkasso som tydligt inspirerades av DJ Screw åtminstone från 2010 med debutalbumet Originalen och Trappmusik som förmodligen var först i Sverige med att göra svävande ”bilåkarmusik” med överskott av 808-subbar på EP:n Slö & slängd och efterföljande fullängdaren Lever livet. De sistnämnda fick faktiskt en shoutout redan på Molnfällan. – När jag hörde dom tyckte jag det var skitnice, Sverige fattar ändå! säger Ivory om Trappmusiks medlemmar Banken, Trappadon och Tub von Trapp. Dom var bland dom första som visade mig love också. Random Bastards, STHLM Inkasso och Trappmusik, det var dom som hojtade på mig på Twitter på den tiden. Dom diggade min grej som fan, så jag har alltid varit tacksam mot dom för det. För det var inte alla som ville visa mig love på den tiden. Det var inte nödvändigtvis så att det var dom som var kända eller lyssnarna som embracade det i början. Det var dom som var mer underground och som kom från det hållet. Jag är lite skeptisk till att låta dig bli talesperson för en genre bara för att du var tidig, men jag är ändå nyfiken på hur du ser på soundets utveckling i Sverige från då till nu? – Jag har alltid tyckt att det har varit kul att trap har växt så mycket. Sen kan jag känna att jag har växt ifrån det lite. Jag är ändå 35 år nu, man pratar inte om samma grejer som dom gör och man lever inte på samma sätt som dom heller. Jag gillar grejen, men jag lyssnar inte särskilt mycket på det. Det har blivit rätt destruktivt i texter och så. Det har det alltid varit i USA också men det känns som att när det är på svenska så är det närmare hemma. Ibland kan jag få lite avsmak om man kan relatera det till riktigt händelser, folk som dör eller om man känner vissa personer… det hits home på ett annat sätt. Samtidigt som jag kan lyssna på något helt mordiskt ignorant från något annat land, haha. Men man får mer distans till det, menar han och tillägger: – Sen tycker jag absolut att man ska få säga vad man vill och berätta om sin verklighet. Det är deras verklighet. Nu är det jag som är äldre så jag ska inte sitta och klanka ner på det, utan jag gillar att soundet är populärt. Man