Sommarguiden Göteborg 1
det finns en massa bottnar i det där men jag leta
r alltid efter den där enkla raden. Just den är en sån rad som öppnar upp hela den låten typ. Det är natt nånstans och det är dag nånstans. Haha ja, det är väldigt enkelt, men det är också fint. — Jag försöker ofta söka de där, men då måste man lära sig att våga skriva ner allt för det blir ju skit. Alltså 92 procent är oanvändbart, för att man måste hitta enkla saker för att kunna skriva mer diskbänksrealism, och sen försöka skriva lite poesi där emellan. Att skriva mycket tycker jag är nice. Jag har en Bob Dylan-bok här. Jag lyssnar inte på Bob Dylan, men den ligger där bara för att det är så jävla många låtar i boken, 800 eller något. Tro fan inte att alla är bra där inne, det är säkert nån som påstår det, men det kan de ju inte vara. Sånt tycker jag är inspirerande. Skriv bara ner det du tänker på och gör så fint du kan. Jag tycker det är skitfint med personer som producerar mycket, för att jag själv tycker att det är så svårt. aldrig in i dem. Om jag kommer på textrader och sånt så går jag bara in och skriver det, men så är jag på gymmet och ska göra marklyft så då skriver jag också det. Men det är sämst. Och jag tappar bort grejer hela tiden så jag måste ju ha det i telefonen. Den är liksom det viktigaste jävla verktyget för att det ska bli något överhuvudtaget, den här anteckningsappen. Jag kan se om jag har varit inspirerad för då är det bara massa texter. Om jag inte är det så är det typ sånt här — träning, köpa nåt skit. De senaste tre veckorna har det inte hänt mycket där som har varit värt att skriva ner. Kan du läsa upp hur början på en låttext kan se ut? — Här är en textrad som kom med på albumet, tror jag. Så här börjar det oftast, att jag bara skriver ner nåt. Det står: “Mina tonår sitter kvar jag växte upp alldeles för fort jag har sett saker som jag bett till gud att han ska ta bort.” Så skriver jag ner det och sen hittar jag det när jag sätter mig ner och ska skriva nåt och då börjar jag med den lilla texten. Här är Ser du månen där du är ikväll, första raden. Det kan vara så banala grejer men det är det jag älskar, typ “Nånstans är det natt just nu, nånstans är det dag”. Det är exakt såna rader jag försöker våga skriva ner, som inte är så jävla smarta. Jag vill att det ska vara Avicii-lätt, för de bästa låtarna jag vet är det. Thåströms bästa texter är svinlätta. Det finns en djupare mening och man bygger det runt det, men jag försöker alltid hitta de där grejerna som kan öppna upp en enkel idé. Sedan ska det kännas som att 20 — Ja, det finns ett självförtroende i det också. Jag har sagt sedan dag ett att jag skiter i vad alla tycker, men det har inte varit sant förrän nu. Du kanske behövde intala dig själv att du sket i alla andra för att våga? — I början var det så. Man var tvungen att säga det, men nu har jag bevisat för mig själv att jag inte bryr mig längre. Jag gör bara det här för min egen skull och det är en jävla skön grej. Jag vet att jag har sagt att jag inte läser recensioner om mig själv — det säger ju alla men det är aldrig sant — men nu gör jag faktiskt inte det. Det är ett bevis för att man hamnat där att man bara bryr sig om sin egen bedömning av sig själv. Mycket sånt har hänt senaste åren. Jag bryr mig bara om vad min producent Johannes tycker, eller de som står mig närmast musikaliskt som kan syna mig på riktigt.