Sommarguiden Göteborg 1
BEHÖVER ALLA POETER SJÄLSLIG VÅRD? I diktromanen
Poetskötsel utforskar Lina Hagelbäck en krisande litteraturvärld genom relationen mellan en skakig poet och hennes terapeut. Text: Amanda Rönnell Foto: Cato Lein Lina Hagelbäck debuterade 2013 med den prosalyriska Valencia, som nominerades till Borås tidnings debutantpris. Sedan dess har hon skrivit flera diktsamlingar, blivit belönad av Samfundet De Nio och erhållit Kallebergerstipendiet av Svenska Akademien. I Hagelbäcks senaste diktroman Poetskötsel möter vi en poet som dagligen brottas med ord som bara måste ut, och världen som de måste passa in i. Hon ligger vaken med diktrader snurrandes i huvudet om nätterna, och bär på frågor som: ”Är det alls möjligt att förstå någon annan, sig själv, sin djurlika ensamhet”? Under ett halvår går hon en gång i veckan till sin ”poetskötare” – en välskräddad, lugn och svartlockig terapeut som ömsom agerar bollplank för hennes skrivande, ömsom försöker hjälpa henne rensa i det mörka självhatet och de nattliga ångestattackerna. Hon pendlar mellan uppgivenhet och lyrisk extas, han förblir lugn och stadig. “Jag vill lyssna på dig, höra allt om ditt skrivande” betryggar han poeten vid ett av deras första möten. Kanske är han lite för bra för att vara sann – ett fantasifoster av den terapidyrkande medelklassen? Diktromanen kan även läsas som en enda lång sågning av den svenska litteraturvärlden. Poeten blir för mycket på releasefester och sammankomster, där kultureliten framstår som en hotfull svärm av svarta fåglar. Hon svämmar över av känslor och gör allt för att bli omtyckt av de ”svala poeterna” – som inte låter sig röras med sin avskalade och opersonliga prosa. ”De som håller på med kalhyggen”, enligt diktjaget. Själv ligger hon blottad. Hon och hennes dikter är för intensiva. Här tacklar Hagelbäck ännu en intressant gråskala – relationen mellan skrivande och psykoterapi. Är det 40 egentligen en och samma sak – en enda lång process av att förstå sig själv och relationen till andra människor? Poetskötsel fullkomligt dryper av längtan, ångest och skamfyllda begär. Språket är levande och vildsint. I vissa delar blir det lite väl utsvävande. Till dessa hör när diktjaget ska redogöra för katt-hermeutik, eller fyller i långa formulär om sitt skrivande, ordinerat av poetskötaren. Det är en bok man kan stirra sig blind på, men jag tror den läses bäst om man vackert låter sig svepas med. De högst förbjudna spirande känslorna mellan patient och terapeut gör att jag vrider mig medan jag läser. Men samtidigt finns något väldigt fint i deras förbjudna och trevande längtan, och den språkliga kokong som de skapar tillsammans. Hagelbäck är otroligt blottad i sin prosa, och det bidrar till bokens råa dragningskraft.