Sommarguiden Göteborg 1
Varför heter albumet Superlativ 97? — För att det
svänger superlativ 97. Det finns ett chiffer där, man får försöka lyssna på texterna och förstå varför. Superlativ är ju det ädlaste adjektivet. Jag vill känna mig som ett jävla superlativ hela tiden. När vi kom på det tyckte jag att det förklarade mycket om vad jag försöker göra med musik. Jag vill att det ska vara starka känslor hela tiden. Jag tänkte på det när jag gick hit. Att din musik känns som kvällar när allt kan hända. — Jag lever för den stunden när man släpper taget. Jag har liksom aldrig skrivit en glad låt i hela mitt liv, men folk blir ändå glada av musiken och det tycker jag är fint. När jag hör musik där man inte riktigt kan definiera vad den som sjunger känner blir jag lite misstänksam, att de försöker fejka något. Att man liksom döljer sig bakom, att man inte hör texten. Det kanske inte är så bra då. Jag försöker alltid trycka på och vill att det ska vara stora, starka känslor hela tiden. Det är det jag alltid gått igång på. Med det sagt kan jag skriva om en jävla söndag, hur meningslös den är. Men då ska det vara den meningslösaste söndagen som någonsin har skett i världshistorien, för att jag ska känna att det är relevant att ens prata om den. Då tycker jag att superlativ förklarar rätt bra. Jag gjorde den tatueringen igår! Ser den bra ut eller? Jag har inte sett den, säger Thomas och visar upp nacken där bokstäverna och siffrorna präntats in. — När vi spelade in hade de dragit dit en tatuerare utan att säga någonting. De vet att jag går med på vad som helst. Thomas bläckprydda kropp är en konsekvens av hans rastlöshet — när tillvaron blir för händelsefattig tar han till nålen. Under pandemins turnéförbud tillkom tio tatueringar, vilket kanske framför allt säger något om hans enorma kärlek till scenen. Är det lika kul fortfarande? — Det är roligare än någonsin. Jag gör musik för det. Jag har vuxit upp i den miljön, mitt första jobb var att jag satt och spelade trubadur 22 på något fylleställe i Uddevalla när jag var 16 bast. Jag blir lugn när jag står på en festivalscen och folk håller på och jobbar bakom och det är sladdar överallt. Det är liksom mitt hem, och det är där jag är bäst. Plus att vi har samma gäng som spelat hela tiden. Det är en dröm. Vi behöver inte säga nåt till varandra, man hör vad den andra ska göra fem sekunder innan den gör det. För mig är det allt. Just nu med plattan är det som att det är hårt jobb. Min semester är till sommaren, när vi ska göra 25 gig. Jag bara längtar tills jag får komma ut dit och andas. Hur är känslan 10 minuter innan du kliver på scenen? — Jag tror att det är enda gången jag har möjlighet att ha hela mitt fokus på en sak. Jag försöker titta på Succession som alla tittar på men jag tar upp luren 20 gånger eller går ut i köket. Det som händer 10 minuter innan gig är att jag är totalt fokuserad och jag älskar att vara totalt fokuserad. Hittills är det den enda miljön, platsen och stunden som jag har lyckats vara det. Jag tror också att det är därför jag är så