Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21 Men jag fick till en perfekt t
räff och när jag lyfte blicken såg jag bollen stiga i en flack bana rakt mot den smala öppningen. Den tog mark bortom sista trädet och rullade med god fart en bra bit ut på fairway'en. Jag hade fått ett lätt inspel på en 70-80 meter. - Den där bollen får du glädje av, berömde Bert. Men kan du så kan jag, tillade han när han peggade upp sin boll. Han kunde - nästan. Bollen drev något åt vänster, slog i en trädrot och studsade snett ut till höger i ruffen. - Det kunde varit värre, sa Bert tröstande till sig själv när han plockade upp peggen. Vi skumpade i väg nedför backen mot bollarna. - Jo, sa Bert, jag nämnde för dig i telefonen om den där injektions- nålen som satt inborrad i mellangärdet på Mac. Jag ryste till. Bert fortsatte. - Den var av en typ som används bland annat av forskare som märker och registrerar storvilt, du vet. Isbjörnar, noshörningar, tigrar och allt vad det kan vara. Man laddar ett specialkonstruerat gevär med en injektionsnål fästad till en ampull som innehåller ett bedöv- ningsmedel. Det gäller att komma på ett avstånd från djuret på mindre än 20-25 meter eftersom träffsäkerheten är låg. När projektilen träffar djuret tränger nålen in i hela dess längd tills ampullen tar emot. Genom den ögonblickliga uppbromsningen sprutas giftet in i djurkroppen och efter bara några minuter är djuret förlamat. Forskarna måste då snabbt göra sina mätningar och märka djuret för efter bara 10-15 minuter börjar förlamningen släppa och djuret hämtar sig snabbt. 1 Macs fall hade ampullen varit laddad med arseniktrioxid som jag sa. Nålen var avbruten. Du såg väl möjligen inte ampullen? Den måste ha fallit ner på marken där Mac stod, avslutade kriminalkommissarien sin redogörelse. - Nej, jag såg inte någon ampull. Vem tänkte på något sådant. Allt var så förvirrat. Men Mac rev sig på bröstet. Det var kanske då nålen gick av. - Jag förstår, sa Bert. Grabbarna hittar den nog. De dammsuger hela teen. - Men hur kan det ha gått till? Menar du att någon skulle ha skjutit på Mac. Jag hörde inget skott. Bert kliade sig fundersamt i nacken. - Hade Mac någon jacka på sig? Jag menar med fickor där han kunde haft nålen. Han var ju läkare och hade tillgång till allt möjligt jox. - Nej. han hade bara en kortärmad. tunn tröja på sig. - Ja. jag förstår ingenting, medgav Bert. Men där är ju min boll. Berts boll låg fullt spelklar i låg ruff men högra halvan av greenen var skymd av träd och buskar. - En lätt slice så är du uppe på grönet. kommenterade jag läget. - Jag är bra på att slica men inte när det behövs, suckade Bert. Han höll undan lite för mycket för träden och landade bollen i vänstra greenbunkern. Vi gick fram till min boll. Jag provsvingade wedgen. Det föreföll omöjligt att missa greenen. Trots detta slog jag ner bollen i bunkern vid sidan om Berts boll. - Du gjorde det omöjliga, sa Bert som om han läst mina tankar. Men du är välkommen. Tro inte något annat. Jag dunkade irriterat ner wedgen i bagen och vi gick vidare. - Är du säker på att du inte hörde något skott. Det kan ha varit från en luftpistol eller ett luftgevär. Bert växlade samtalsämne. - Nej, sa jag eftertänksamt, det sa bara »klick» som alltid när klubbhuvudet träffar bollen perfekt. - Ett perfekt slag, mumlade Bert. Då måste Mac ha träffats av skottet antingen i samma ögonblick som han träffade bollen eller omedelbart efter. Såg du vart bollen tog vägen? - Bara under de första hundra meterna men då var det bra fart på den och riktningen var perfekt. - Varför? Jag menar varför fortsatte du inte att följa bollen? - Jag såg att Mac plötsligt stelnade till och började riva sig på bröstet, sen sjönk han ihop och började vrida sig och . . . ja. - Jag förstår. Jag förstår, mumlade Bert. Vi hade kommit fram till bunkern. Bert behövde två slag för att komma upp på greenen. Så var det min tur. - Visa nu hur en 12-handicappare tar sig ur en bunker, retades Bert. Jag kände igen jargongen som brukades när vi var ute och spelade som ren avkoppling. Små tråkningar och psykningar som var helt bannlysta i tävlingssammanhang. När jag gick ner i bunkern med sandwedgen kände jag ändå hans ord som en utmaning. Jag ville gärna lyckas med det här slaget trots att jag inte tränat bunkerslag på länge. Det var bara fem meter fram till pinn men hade jag fått välja hade jag hellre sett att jag låg 100 meter från greenen men på fairway'en. - Full muff och fullfölj svingen, tänkte jag. Eftersom slagets längd bestäms av sandens beskaffenhet och på hur mycket sand man tar med under bollen försökte jag bestämma var bakom bollen jag skulle låta klubban gå ner i sanden. Det var lös och torr sand i bunkern och jag bestämde mig för en punkt cirka fyra centimeter bakom bollen. Och det gick väl an. Värre var att träffa just där. Jag började svettas om fötterna medan händerna var iskalla. Jag hade mitt senaste bunkerslag i allt för färskt minne. Inte ett sandkorn hade jag fått mellan bollen och klubban varför bollen försvunnit långt in i skogen bakom greenen. Så försökte jag samla mig. Jag hade kört en hel del med autogen och mental träning som i hög grad bygger på koncentration och, avslapp- ning. Sedan jag intagit stansen slappnade jag därför av helt. I minnet återkallade jag ett tidigare bunkerslag som jag lyckats perfekt med. Jag kände rörelsen i kroppen och såg för min inre syn bollen flyga upp ur bunkern, landa på greenen och rulla mot koppen. Så nöp jag till. Sanden yrde som i en ökenstorm. Jag såg bollen rulla mot hålet. Den slog i pinnen och droppade ner i hålet. En mjuk våg av varm lycka spred sig genom kroppen. Samtidigt kände jag det som om jag förlorat minst två kilo i vikt på grund av den enorma anspänningen och koncentrationen före slaget. - Det var som fan, skrek Bert. Gör du inget annat än tränar bunkerslag? - I stort sett inte. ljög jag. Han sänkte i alla fall sin tvåmetersputt för fem i och var genast lite gladare. Nästa hål är ett flackt, rakt par fem och 450 meter långt. Jag hade aldrig tidigare lyckats nå greenen på andra slaget på det hålet. Men nu när jag inte kände någon press på mig fick jag i väg en drive upp mot 260 meter mitt i fairway'en. Chansen att nu nå greenen på nästa slag var påfallande god. Med viss skadeglädje noterade jag att jag drivit ut Bert med minst 40 meter. - Du måste ha fuskat med drivern också, brummade Bert impone- rat. - Hur är det nu det ser ut vid första tee på Södertälje? fortsatte Bert när vi traskade i väg i riktning mot bollarna. Det var ett tag sen jag spelade där. Mac stod alltså med ryggen mot sjön vänd mot klubbhuset och övningsgreenen. Hur långt är det mellan klubbhuset och utslagsplatsen? - Jag skulle tro att det är så där en 20-25 meter, svarade jag. Klubbhuset och övningsgreenen ligger dessutom en tre, fyra meter högre än utslagsplatsen. Det är en liten backe ner till teen som du kanske minns. - Ja, det kommer jag ihåg nu när du säger det. sa Bert dröjande. Var stod ni andra när Mac slog ut? Stod ni alla med ryggen mot klubbhuset och tittade på Mac? - Alla utom jag. Jag hade ställt mig en bit bort på Macs högra sida för att bättre kunna följa bollen. Det var därför jag såg att Mac stelnade till så där konstigt och . . . ja . . . - Kan någon ha stått i ett fönster i klubbhuset och skjutit på Mac? undrade Bert. - Jag vet inte, svarade jag efter en kort paus. Det finns visst ett högt skyddsnät mellan teen och klubbhuset. Det ska hindra sockets och häftiga slicar att slå ut fönster i klubbhuset eller fånga upp bollar som annars skulle farit ut på parkeringen. Men vänta - nätet är visst borttaget . . . - Du menar att en eventuell skytt som står i ett fönster i klubbhu- set måste skjuta genom en maska i järntrådsnätet för att träffa någon som står på första teen? Och risken att träffa nätet är så stor att ingen skulle ge sig på försöket. - Ungefär så - men jag kommer inte riktigt ihåg hur det ser ut. Det kan tänkas att det är fritt fram från något av fönstren i övervå- ningen. - Det där får jag lov att kolla, sa Bert. Vi var framme vid hans boll. Han plockade fram en liten grön anteckningsbok och gjorde några noteringar. Så stoppade han ner boken i bakfickan och tog fram trätrean. - Du har ju drivit ut mig med 40 meter och ändå tyckte jag att jag fick en bra träff, muttrade han. Jag får lov att gå ner på drivingrangen lite flitigare. Han slicade och gick ut i ruffen 50 meter kort om greenen. Vi gick bort till min boll. Jag hade cirka 190 meter fram till greenen och valde träfemman. När jag hade intagit stansen började jag fundera över om jag inte SVENSK GOLF • 1/1979 21
Svensk Golf Sida 22
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28
Svensk Golf Sida 29
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36
Svensk Golf Sida 37
Svensk Golf Sida 38
Svensk Golf Sida 39
Svensk Golf Sida 40
Svensk Golf Sida 41
Svensk Golf Sida 42
Svensk Golf Sida 43
Svensk Golf Sida 44
Svensk Golf Sida 45
Svensk Golf Sida 46
Svensk Golf Sida 47
Svensk Golf Sida 48
Svensk Golf Sida 49
Svensk Golf Sida 50
Svensk Golf Sida 51
Svensk Golf Sida 52
Svensk Golf Sida 53
Svensk Golf Sida 54
Svensk Golf Sida 55
Svensk Golf Sida 56
Svensk Golf Sida 57
Svensk Golf Sida 58
Svensk Golf Sida 59
Svensk Golf Sida 60
Svensk Golf Sida 61
Svensk Golf Sida 62
Svensk Golf Sida 63
Svensk Golf Sida 64