Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21
Svensk Golf Sida 22 borde ta järntrean istället fö
r att få bättre rull in på greenen. Sen fick jag inte stopp på tankarna. De dök upp och försvann igen som en doppingfamilj som hamnat i ett fiskstim. - Byt klubba! Jag måste nå fram. Men slå nu då. Varför står jag här? Jag står inte bra med vänsterfoten. Undrar vad klockan är. Full muff nu då! Byt klubba! Tänk om jag missar. Nu har jag stått för länge. Se på bollen. Nu är jag trött i benen. Och törstig. Nu undrar väl Bert vad jag håller på med. Varför händer det inget? Hade det varit några år tidigare hade jag i det läget förmodligen slagit ett stort hål i luften. Nu hade jag sinnesnärvaro nog att resa på mig och skaka loss. - Jag var nästan rädd för att du vuxit fast. sa Bert. - Ja. jag kände mig åtminstone som en gammal martall ett slag. Men huka dig för nu laddar jag om. Jag intog stansen igen och slappnade av. Och nu kom slaget auto- matiskt. Bollen slog ner tio meter framför greenen. rullade fram och stannade några meter från hålet. Bert applåderade slaget. - En birdie på första hålet och nu har du en putt för eagle. Köp en penninglotl när du kommer in till stan. utropade Bert entusiastiskt. Slaget hade verkligen varit perfekt. Jag kände rörelsen genom hela kroppen och försökte hålla känslan kvar för att kunna jobba vidare med den i min hypnomentala träning. - För att återgå till den här tråkiga historien, sa Bert när vi tras- kade vidare, så måste skottet ha kommit i riktning från klubbhuset eller från övningsgreenen som ju ligger mitt för utslaget. Såg du någon på övningsgreenen? - Inte vad jag kan minnas, svarade jag eftertänksamt. När vi gick ner till första teen fanns det i alla fall ingen på övningsgreenen. Vi såg överhuvud taget inte till några andra. Vi skrev in oss i gästboken och löste greenfeen genom att lägga pengarna i ett kuvert som vi stoppade i en box. Ja. du vet hur det går till. - Men ni kan väl inte ha varit helt ensamma. Det var ju öppet i klubbhuset. - Förutom våra bilar stod det väl en tre fyra andra vagnar på parkeringsplatsen när vi kom. Två av dom tillhörde Carin och Matt- son. Bert gick tyst en stund innan han frågade: - Kan någon skytt ha legat gömd i skogen bakom övningsgreenen från klubbhuset räknat? - Kanske, sa jag lite tvekande, jag har inte tänkt på hur det ser ut där. - Nej. det kan inte gå. rättade Bert sig själv. Vinkeln därifrån är fel. Vi har ju kommit fram till att Mac träffades i det ögonblick han slog till bollen eller omedelbart efter. Ett skott från bortre delen av övningsgreenen skulle ha träffat honom i högerarmen eller i sidan. Men skottet träffade rakt framifrån. Vi fick leta en stund innan vi hittade Berts boll. Den låg djupt nedsjunken i den kraftiga rödklövern. Men Bert lyckades lyfta upp den i greenkanten och kunde sedan sänka för par. - Få se hur man gör en eagle. sa Bert utmanande. Jag hade en fyrametersputt i svagt uppförslut. Jag hade tänkt att i första hand försöka lägga fram bollen så nära hålet som möjligt för att säkra en birdie. Med lite tur kunde bollen rulla i för eaglen. Men Berts kommentar och min egen heta önskan att få göra mitt livs första eagle avgiorde saken. Jag skulle satsa på att sänka bollen med en putt. Skillnaden mellan att bara lägga fram bollen för att kunna sänka med nästa slag och att verkligen försöka sänka en så lång putt med ett enda slag tror jag ligger på det konstnärliga planet. Att bara lägga fram bollen i läge för nästa putt kräver en viss samling och koncentration. Men vill man försöka sänka bollen direkt måste man satsa både kropp och själ i förberedelserna. Detta är oerhört påfrestande. Själva slaget är bara ett kvitto på hur förberedel- serna varit. Förutom att jag hade lite motlut sluttade greenen även något åt höger. Jag skulle bli tvungen att hålla upp bollen åt vänster - men hur mycket? Gräset växte mot hålet. Greenen var hal och snabb. Jag satte mig på huk bakom bollen och provade några puttlinjer med blicken. 1 fantasin lät jag bollen rulla upp i motlutet för att sen falla av mot koppen när farten avtog. Efter några försök hittade jag en linje som jag trodde på. En meter framför bollen gick den tilltänkta puttlin- jen över en liten missfärgning i gräset. Jag reste mig. intog stansen och riktade in klubban mot missfärgningen. Nu var riktningen klar. Åter- stod att bestämma hårdheten i slaget. Med blicken följde jag puttlinjen gång på gång tills jag liksom kände avståndet i högerarmens muskler. Ja. jag använder högerarmen när Följ fortsättningen i nästa nummer! 22 jag puttar och håller bara i klubban med vänster hand för balansens skull. Nu var riktning och avstånd inställt. Så gällde det tillslaget. Det måste vara exakt och kännas genom hela kroppen under en absolut tro på att ett misslyckande helt var uteslutet. Inte tveka - inte ändra något. Jag fäste blicken på bollen. Greppet om klubbskaftet kändes skönt. Jag slappnade av. förde klubban bakåt och slog till mjukt och följsamt men bestämt, som när en målare drar sitt penseldrag. En svag stöt från klubbhuvudet fortplantade sig genom hela kroppen när klubban träffade bollen. Det måste lyckas. Även om man varit helt säker på resultatet före tillslaget kom nu tvivlet smygande. När jag lyfte blicken hade bollen kommit halvvägs på sin väg mot koppen. Det kröp i hela kroppen. Farten, riktningen - allt såg bra ut. Så började farten avta och bollen svängde ner mot hålet. Jag för- sökte fjärrstyra bollen med en yvig gest. Skulle farten räcka? Nej. den räcker inte. Bollen hade inte ens styrfart och en hel decimeter kvar. Den stannade och liksom fastnade en sekund i underkant på koppen för att slutligen tungt välta sig ner i hålet med de där härliga dunsarna som liksom förkunnar att bollen slår runt där nere i glädje över att kampen är över. Så kom tacksamheten, lyckan, tillfredsställelsen och glädjen över att ha lyckats och till sist tröttheten. Hela uppladdningen, koncentrationen, kampen mot tvivlet och de snabba kasten mellan hopp och misströstan medan bollen rullar mot hålet tar mer på krafterna än den längsta drive. - Det var bland det svettigaste. Men den räckte. Ett resultat av fantasi och utsökt känslighet. Jag ber att få gratulera, sa Bert och räckte fram handen. - Tack! Det är inte utan att jag skulle behöva byta skjorta. Det var en pers. skrattade jag. Det var skönt att höra Bert erkänna att jag inte bara hade tur även om jag inte hade några som helst förhoppningar beträffande fortsättningen. När vi slagit ut på nästa hål - ett par fyra dogleg vänster - tog Bert åter upp mordgåtan. - Macs död är verkligen en mordgåta. Om han inte skjutits av någon från klubbhuset eller från övningsgreenen vilket förefaller osan- nolikt måste ju någon av er ha gjort det. Med undantag för dig förstås, tillade han. Du stod ju inte så till. Vet du om det var någon av er som hade anledning att ta livet av Mac? Jag förnekade all kännedom om ett sådant förhållande, och tillade: - Visst var vi väl ihop oss med Mac ibland - han hade ju sitt sätt - men det var glömt lika fort. - Man skulle ju kunna tänka sig att någon hade en luftpistol laddad i bagen. Ingen skulle behöva misstänka något om han - eller hon - böjde sig ner och smög upp en pistol från något fack i bagen, fyrade av den i samma ögonblick som Mac träffade bollen och sedan snabbt smög tillbaka pistolen igen. Tänk noga efter! Såg du någon som höll på och smusslade med bagen? Jag dröjde något med svaret. - Jag stod så att jag såg alla. Men jag kan inte minnas exakt vad de gjorde eller hur de stod. Du vet hur det är. Alla har uppmärksamheten riktad på den som ska slå. - Det var kanske just det mördaren hade räknat med. Medan alla de andra uppmärksamt följde Mac så smög mördaren fram pistolen. - Möjligheten kan kanske inte uteslutas, medgav jag. även om det verkar desperat. - Mördare är ofta desperata, avgjorde Bert. Här skiljdes vi eftersom jag slagit ut långt till höger medan Bert låg kort till vänster. Det sluttade uppför mot greenen och Bert slog ut bland ekarna bortom högra greenbunkern. Trots att mitt utslag var betydligt längre än Berts hade jag ett längre inspel än han eftersom jag drivit ut så långt till höger. Jag borde alltså ha spelat först men Bert gick väl i andra tankar och mig spelade det ingen roll. Det var ju ingen tävling. Jag valde bland klubborna. Hade det varit flackt hade jag nog tagit en järnfemma men jag visste att det kraftiga uppförslutet kostade längd. Jag tog järntrean. Bert var tydligen fast besluten att lösa problemet med Macs plötsliga död. Det var ett misstag att Mac dog. Men jag hade mina egna beräkningar. Kanske skulle jag - på mitt sätt - kunna hjälpa Bert att lösa problemet. Jag skulle bli sannspådd. Men inte riktigt på det sätt jag tänkt mig. SVENSK GOLF · 1/1979
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28
Svensk Golf Sida 29
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36
Svensk Golf Sida 37
Svensk Golf Sida 38
Svensk Golf Sida 39
Svensk Golf Sida 40
Svensk Golf Sida 41
Svensk Golf Sida 42
Svensk Golf Sida 43
Svensk Golf Sida 44
Svensk Golf Sida 45
Svensk Golf Sida 46
Svensk Golf Sida 47
Svensk Golf Sida 48
Svensk Golf Sida 49
Svensk Golf Sida 50
Svensk Golf Sida 51
Svensk Golf Sida 52
Svensk Golf Sida 53
Svensk Golf Sida 54
Svensk Golf Sida 55
Svensk Golf Sida 56
Svensk Golf Sida 57
Svensk Golf Sida 58
Svensk Golf Sida 59
Svensk Golf Sida 60
Svensk Golf Sida 61
Svensk Golf Sida 62
Svensk Golf Sida 63
Svensk Golf Sida 64