Svensk Golf 1
GOLFBANAN landar så småningom på vänster sida av
spelfältet. Att gå mot den högra delen är mer chansartat, men också betydligt vettigare eſt ersom inspelet blir kortare. Pine Valley visar sig bjuda på många liknande strategiska beslut under rondens gång. Inga av utmaningarna är oöverkomliga, samtidigt som spelaren oſt ast ges möjlighet att välja en säkrare väg framåt. Men när man väl faller för frestelsen och misslyckas blir följderna oſt a rent katastrofala. I många fall handlar det om mindre sköna utfl ykter i sandytorna – där träd eller små öar av yvigt gräs av olika tjocklek kan bråka med bollen. Det fi nns heller ingen garanti för att den ska ligga någorlunda bra i sanden eller i bunkrarna. För att understryka deras verkan som hinder används inga krattor under ronden. I stället jämnar man till sanden med foten eſt er sejouren på bunkerns botten. REDAN NÄR BANAN BYGGDES haglade superlativen över markens möjligheter. AW Tilllinghast, personlig vän till Crump och senare arkitekt för legendariska banor som Winged Foot och Baltustrol, konstaterade i en artikel för American Golfer att området saknade motstycke. För den som snabbt betraktar en bunt bilder på några av hålen kan det vara svårt att förstå vad storheten ligger i. Pine Valley ligger mitt i ett inlandsområde och har inga häpnadsväckande kustvyer som hänför. Men Crump såg lyckligtvis en stor tillgång i de olika nivåskillnaderna, sandjorden och träden. Bara under de sex första hålen utnyttjas markens förutsättningar snillrikt till att hela tiden ställa spelaren inför nya strategiska dilemman och möjliga bestraff ande faror. Inspel uppför och nedför, utslag över diagonala hinder eller mot fairways med parallella bunkrar längs sidorna presenteras i total harmoni med landskapets egen röst. Allt detta målas upp i stillsamt vackra skogsrum där ruggade sandytor med vildvuxen naturlig vegetation kantas av majestätiska trädridåer. Att den hamnar som tvåa i amerikanska Golf Digests ranking av Nordamerikas svåraste banor har inte mycket med längden att göra. Från de bakersta klossarna mäter Pine Valley i dag ganska beskedliga 6 450 meter. Det höga slopevärdet på 155 hålls ändå intakt takt vare de tuff a greenområdena och hindrens generella svårighetsgrad. REGNET VRÄKER NER MED FULL KRAFT när vi kommit till det femte hålet. Caddien ber vår värd att hämta torra handdukar inne i klubbhuset. Popularitetspoängen haglar inte direkt när han i stället återvänder med en halvdrucken öl i handen ett antal minuter senare. Hålet framför oss skapar inte heller några rysningar av ren vällust. Drygt 200 meter uppför en bitig backe väntar en massiv green be- lägrad av bunkrar i olika former och storlek. Det är kort och gott ett brutalt svårt korthål. – Missa inte höger, för allt i världen. Då är du helt död, förklarar värden uppmuntrande innan det är min tur. Klubbens faciliteter präglas av tidlös elegans, utan drag av prålig lyx. HUR KOMMER DET SIG EGENTLIGEN att George Crump, utan tidigare erfarenhet av bandesign, kunde rita ett odödligt mästerverk som Pine Valley? Ja, kanske fi nns svaret delvis i hans parallella roll som ödmjuk samordnare. Även om han anges som arkitekt för banan är det ingen hemlighet att Crump vid fl era tillfällen lät några av dåtidens arkitekter komma med input under byggets gång – däribland George T omas (Riviera CC) och Hugh Wilson (Merion). Under ett tidigt skede lockade han också dit Harry Colt, arkitekten bakom tongivande brittiska inlandsbanor som Sunningdale, för ett veckolångt besök. Detta sägs ha resulterat i en märkbar justering av sträckningen. Här och där träder också tydliga infl uenser från Colts verk fram. Främst i utformningen av vissa upphöjda greenområden. Men att Crump själv bodde ute på området bidrog till att han skapade sig en unik kännedom om markens nyanser. De väl sammansatta speltekniska värdena förfi nades under timslånga promenader, där Crump – med en klubba i näven – prövade de tänkta slagen gång på gång. Ännu i dag snart 90 år senare, är de mentala eff ekterna fortfarande kraſt fulla. I stort sett varje slag på banan genomförs med en krypande känsla av dämpad oro för att någonting ska gå riktigt illa. När denna vid olika tillfällen förbyts i ren tveksamhet står banan redo att sluka alla oss lallande fånar med hull och hår. VID ELFTE HÅLET LJUDER EN ILLAVARSLANDE sirén mellan träden. Våra caddies förklarar att banan stängts eſt ersom det står vatten på greenerna och att det möjligen är åska i luſt en. Klubbdirektören Charlie Raudenbush kommer förbi i en golf il. Jag frågar honom när vi kan tänkas fortsätta ronden. – Det ser nog riktigt mörkt ut. Ovädret täcker östkusten hela vägen ned till Virginia, säger han ödesmättat och skakar på huvudet. Med ångestfyllda steg inleds den förnedrande promenaden mot den utkommenderade skåpbilen, som ska köra oss tillbaka in mot klubbhuset. I totalt genomsura golf läder sitter jag i omklädningsrummet och betraktar genom ett fönster hur några avlägset synliga partier av banan dränks av regnvatten. Värden tar en dusch samt en ganska stabil grogg och konstaterar att chanserna för fortsatt spel nog är obefi ntliga. Att gräma sig över en missad möjlighet till golf är givetvis ett obetydligt i-landsproblem. Men att sitta med världens bästa bana inom retfullt räckhåll, och inse att man troligtvis inte får en chans att spela klart den, är inget annat än smärtsam själslig tortyr. Som en trumpen tvååring » 1 2012 SVENSK GOLF 33