STT 1
STT Vecka 5 onsdag 29 januari 2014 19 valet MARIT
JOBBAR REDAN PÅ SKOLAN: TRANEMO Marit Ekstener var rektor på gymnasiet i Tranemo 2007-2011. Efter en period som planeringsledare sökte hon jobbet när det blev ledigt igen. Nu kan hon vara den som står för kontinuiteten. Hur ser framtiden ut för Tranemo gymnasieskola? – Gymnasiet har en positiv framtid. Vi slår oss inte till ro utan är utvecklingsbenägna och ger oss gärna in på nya områden. Elevkullarna vänder nu uppåt igen. Vi har ett starkt samarbete med det lokala näringslivet. Varför är det viktigt med ett gymnasium i Tranemo? – Det ger ett mervärde för kommunen. Det visar att man satsar på bildning i Vi har haft så väldigt mycket roligt här. ANITA ÅKESSON GOTT SAMARBETE. Diakon Anita Åkesson och tills förra året kyrkonämndens ordförande Lars Johansson har många glada minnen från sin långa tid som arbetskamrater . FOTO: VIAVINGA Eleverna känner att de blir sedda. MARIT EKSTENER kommunen. Tranemo låg lägst i Västra Götaland vad gäller antal invånare med högskoleutbildning innan gymnasiet startade. Det gör vi inte nu. Kan man gå i skola på hemorten ökar chansen att ungdomarna stannar här. Vad är skolan bäst på? – Vi har bra kunskapsresultat, visar de jämförelser som Sveriges kommuner och landsting gör, senast i höstas. Många elever når fullständiga betyg. Vad kan bli bättre? – Vi skulle kunna samverka mer med högstadierna för att underlätta elevernas övergång till gymnasiet. Vad brukar eleverna säga om sin skola? – När jag pratar med gamla elever, så säger de att det bästa var att det var en så bra relation mellan skolans personal och eleverna. Eleverna känner att de blir sedda. ANN SOFIE WAHLBERG annsofie@stthuset.com Anita Åkesson avtackades i Länghems kyrka LÄNGHEM Anita Åkesson har under många år varit verksam som diakon i Länghems pastorat. Nu slutar hon sin tjänst och avtackades i kyrkan förra helgen. STT fick en pratstund med Anita strax innan söndagens mässa tog sin början. Hur länge har du arbetat i Länghems pastorat? – Jag har arbetat här i 17 år och kom tidigare från Borås. Var ska du göra nu? – Jag fick förfrågan från Herrljunga att komma och arbeta där. Först svarade jag nej, men när de frågade igen ändrade jag mig och tänkte att vid min ålder är nog det här sista chansen att byta arbetsplats. Får du samma arbetsuppgifter där? – Ja, de ska just påbörja ett projekt som mycket liknar det vi har här i Länghem när vi samarbetar med kommunen, arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Jag har ju varit med och byggt upp den verksamheten och det är säkert därför som Herrljunga kontaktat mig. Vad har varit det bästa under åren i Länghem? – Mötet med alla fantastiska människor i alla åldrar både i glädje och sorg. Men också de förtroendevalda här i Länghem, som verkligen vågat satsa och tänka nytt. När många andra skurit ner har vi kunnat arbeta med nya verksamheter som Prästgården och förskolan i Månstad och vi har julkrubban, påskvandringen, musikaler och mycket annat. Vad tror du att du kommer att sakna? – Arbetskamraterna, gudstjänstlivet och bygden. Jag var ju stadsbo när jag kom hit och hade aldrig jobbat på landet, men jag har blivit så tagen av livet här, känner en kärlek till den här bygden. Hur känns det idag? – Blandat naturligtvis, en stor tacksamhet, för att människor visat mig ett sådant förtroende. Och glädje är något jag bär med mig, för vi har haft så väldigt mycket roligt här! Samtidigt tror jag att det är bra ibland att sätta punkt och gå vidare. Livet är uppbrott, fullt av olika uppbrott. Sedan tänker jag också att kyrkan är här, men samtidigt världsvid och jag som diakon är en liten del av den var jag än är. ANN-LOUISE KJELLNER redaktion@stthuset.com Hjärtstartare i Ambjörnarp AMBJÖRNARP Junis ringer 112, Ingemar hämtar hjärtstartaren och Elin och Ulla gör hjärtkompressionerna. Platsen allt utspelar sig på är Byakrogen i Ambjörnarp. Just i dag är det bara övning, men nästa gång kan det vara en fråga om liv och död. Träningen i hjärt- och lungräddning är intensiv sedan Byakrogen i samhället begåvats med en hjärtstartare. – Det här är en utbildning som kan rädda liv, konstaterade kursdeltagarna efteråt. Inititativ till utbildning och inköp av hjärtstartare togs av Ambjörnarps Byalag tillsammans med Annelie Nydén, som var den som sökte sponsorer för att kunna bekosta satsningen. Att få loss pengar var dock inte helt lätt. Lyckligtvis ryckte Lions in med en summa, men eftersom Ambjörnarp ligger i oprioriterad landsbygd blev sponsorpengen bara halv. I samhället gav man emellertid inte upp så lätt. Alla var överens om behovet av hjärtstartare, så det skulle helt enkelt lösas. Och lösningen blev de intresserade föreningarna i samhället, vilka tillsammans beslutade sig för att dela på kostnaden. Hjärtstartaren kommer nu att finnas tillgänglig för alla som vistas i Ambjörnarp. Byalaget placerar den centralt mitt i byn, på Byakrogen. Där kan Hjärtstartaren hämtas vid behov. När föreningar ordnar evenemang och tävlingar kan Hjärtstartaren också ”lånas” som en säkerhet för besökare och ansvarig förening. PER-OVE STÅHLBRAND perove@stthuset.com I Ambjörnarps bygdegård fick de närvarande en utbildning som kan rädda liv. emellertid inte upp så lätt. I samhället gav man FOTO: PRIVAT