Svensk Golf 1
Det var den 30 maj 2008 och när jag svängde in på
Sollentuna Golfklubb visste jag att det skulle bli min sista golfrunda i livet. Sorgen var stor inför att... … behöva skiljas från den sport som jag de senaste 35 åren gett min oreserverade och hängivna men inte alltid besvarade kärlek. Men bland de gamla ärrade medlemmarnas tugg på drivingrangen lät det precis som vanligt och jag lyssnade till sedvanliga klagomål om onda höfter, värkande golfarmbågar och jobbiga sliceproblem. Men det här var något annat. Om tre dagar skulle jag ligga på Karolinska Sjukhusets operationsbord för att avlägsna den tumör som plågat mig och i bästa fall skulle resultatet innebära att jag fi ck behålla livet, men bli förlamad eller rullstolsburen. Det var ändå mer aptitligt än det värsta alternativet, trots att jag visste att det innebar ett dystert avsked från golfen. Men nu var jag i alla fall här för att få spela en sista rond. TROTS ATT JAG KNAPPAST spelat mer än en handfull rundor under våren går det bra, mycket bra och det känns som att vinterträningen har gett resultat. Inför 18:e och sista hålet ligger jag endast fem över par brutto vilket är anmärkningsvärt. Tyvärr drar jag sista driven upp i tjockruff en till vänster, men hittar turligt nog bollen i ett svårt men inte omöjligt läge. Jag förbannar mig själv att kanske förstöra scoren på sista hålet men tar mig samman och gör några lugna provsvingar med en nerskaftad järnåtta. Jag tar ett djupt andetag, fäster blicken på bollen och poff ! Träff en blir överraskande ren och bollen försvinner i en hög bana mot greenen strax intill klubbhuset. Jag hör applåder från någon där uppe som noterat att bollen rullat till cirka 40 centimeter från fl agg. Jag sänker för birdie och noterar en 76:a brutto. Jag lyfter huvudet mot skyn, blundar och undrar om det trots allt fi nns en Gud där uppe. Vad kan man mer begära av sin sista golfrunda i livet än att göra birdie på sista hålet och därtill sänka sin handicap? Tänk att checka in i himlen med singel74 SVENSK GOLF | 5 2015 handicap. Jag kan skiljas från golfen med frid i själen. UNDER FLERA ÅR hade jag känt diff usa men tilltagande domningar under fötterna och bestämde mig i april 2008 för att göra en medicinsk rutinkontroll. Efter undersökningen hade jag bråttom till ett möte med internationella investerare, men fi ck onda aningar när röntgenläkaren bad mig sitta ner i hans tjänsterum. ”Du har en jättestor tumör i ryggraden och vi kan inte utesluta att cancern har spridit sig till hjärnan”, sa han. Det kändes som om klockorna stannade LIVSGLÄDJE. Glädjen över möjligheten att spela golf igen är stor för Claes Ternheim. Men ränderna går aldrig ur en fi ghter och trippelbogeys svider lika mycket som birdies ger glädje. På Karolinska universitetssjukhuset dit jag skyndsamt remitterats löd prognosen: ”Tumören kommer förhoppningsvis inte att döda dig men sannolikt göra dig förlamad och rullstolsburen resten av livet. Du kan välja att skjuta upp operationen någon tid men det kommer bara att ytterligare försämra din prognos.” Jag stod inför ett livsavgörande val där alla alternativ tedde sig nattsvarta. Veckorna före operationen var som en färgfi lm som plötsligt blev svartvit. Familjen i chock och en sorg över att aldrig mer kunna åka skidor, långfärdsskridskor, vandra i Alperna eller värst av allt att aldrig någonsin kunna spela golf. Golfträningen som jag ägnat så mycket energi förlorade sin mening. För bara några månader tidigare, i samband med en golfresa till den skotska västkusten, hade jag bestämt mig för att ta tag i min golf – på allvar. Under 30 år hade jag prioriterat karriären och golfen hade fått betala priset. Nu var det dags, nu skulle spelet få högsta prioritet i stället. NU GÄLLDE DET ATT omsätta planerna och jag skred till verket med minutiös