Nolltretton 1
Shawn Mendes Shawn Den kanadensiske artisten Shaw
n Mendes släpper här sitt femte album. Artisten kanske är mest känd för hitlåten ”Stiches” från albumet ”Handwritten” som släpptes 2015. Shawn har till dags dato levererat radiovänlig popmusik, typ sån där musik som hamnar i samma fåra och stil som Ed Sheeran. Problematiskt?.. uppenbarligen inte! För Shawn har visat att han inte är en sämre kopia, utan han har faktiskt levererat flera hitlåtar och hyggliga album och har skaffat sig en stor skara fans världen över. På nya albumet försöker 26-åringen ändå göra en genremässig förändring. Det som tidigare kändes lite glättigt och kanske lättsamt har nu ändrats till amerikansk folkpop, typ lite åt John Mayer-stil… eller ett försök i alla fall. För det blir ändå lätt smörigt trots att många texter är personliga, ärliga och trovärdiga. Ja, det är mognare och personligare än tidigare utgåvor, men trots det så saknar skivan variation och riktiga klasslåtar. Där ”Why Why Why” och ”Heart Of Gold” är undantagen på ett album som i slutändan ändå blir lite av en upprepning av det han tidigare gjort. (JL) Linkin Park From Zero Gwen Stefani Boquet Hela numetalgrejen hade en kort och intensiv glansperiod och hann knappt bli inne innan den kändes hopplöst ute. Linkin Park kom dessutom in sent och även om de blev riktigt stora där i början av 00-talet så kändes de ganska ointressanta. Men även om genren stadigt sjönk i popularitet körde de på och släppte skivor. Till deras försvar ska också sägas att de experimenterade med sitt sound för att försöka utveckla sig, men redan 2012 skrev jag i en recension att de kändes tio år efter sin tid och nu har det gått ytterligare tolv år. Å andra sidan har vi sett med många andra band att hänger man bara i så kan man få en andra karriär på “ålderns höst”. Dagens Linkin Park är dessutom ett delvis nytt band. 2017 tog sångaren Chester Bennington självmord och bandet pausades. Nu har man en ny trummis plus plockat in Emily Armstrong på sång och släppt sitt första album på sju år. I sina bästa stunder, som öppningsspåret “The emptiness machine”, känns “From Zero” som en fräsch nystart som skulle kunna bli en ny spännande väg framåt för bandet med Emily vid micken, för hon gör en klart godkänd insats. Dessvärre spretar skivan hit och dit och man får inget grepp om Linkin Park. Vill de vara ett modernt hårdrocksband, Rage Against the Machine på 90-talet eller kanske ett tufft popband? Jag har ingen aning. (TP) No Doubt känns verkligen som ett äkta 90-talsband. De slog igenom i mitten av decenniet med sina stora hits ”Just a girl” och ”Don´t speak”, och hade den karismatiska sångerskan Gwen Stefani som var en vinnande mix av Marilyn Monroe, Madonna och 90-talshipster. Man spelade en radiovänlig men småcool, stundtals skainfluerad rock men tynade sakta bort när man inte lyckades följa upp framgången med nya hits i samma klass. Så sent som i våras gjorde dock bandet en återföreningskonsert. De senaste 20 åren har Gwen satsat mer på sin solokarriär och detta är hennes femte album, sju år sen det senaste som var en julskiva. Musikaliskt kan det väl bäst beskrivas som vuxenpop med viss countrytouch, vilket förstärks av att hon bär cowboyhatt på såväl omslag som pressbilder. Och det är kanske naturligt att hon dras ditåt, hon har trots allt fyllt 55 och till slut verkar alla artister hamna där. Nu ska vi kanske inte överdriva för jag hör varken fiol eller steelguitar, snarare handlar det om bilradiorock med viss 80-talskänsla. Det är lättlyssnat och trevligt, ord som oftast är något dåligt i min musikvärld, men jag har faktiskt en härlig stund med Gwen i mina hörlurar. (TP) The Cure Songs of a lost world Det känns märkligt att det gått hela sexton år sedan The Cures senaste album “4:13 Dream”, för till skillnad mot många andra av de där gamla banden som har funnits i en evighet har The Cure liksom aldrig varit borta. De har haft lugnare perioder men ändå turnerat hela tiden och däremellan släppt lite liveskivor, samlingar och liknande. De har kanske inte alltid varit superheta men aldrig heller helt ute och det beror dels på att de har ett tidlöst sound men framförallt på att de har en av rockvärldens mest ikoniska frontfigurer i sångaren Robert Smith, mannen som blivit en symbol för depprocken och gothestetiken. Hur som helst har inte fansen väntat förgäves för detta är en riktig bra platta. Åtta låtar, med en snittlängd på över sex minuter, varav de flesta har långa instrumentala inledningar på ett par minuter. Temat för The Cure har alltid varit saker som sorg, saknad, död, tvivel och krossade hjärtan och det här kan vara deras kanske allra dystraste platta där Smith tydligare än någonsin sjunger om alltings förgänglighet och tidens gång. Några av låtarna tillhör det bästa, och mest personliga, han skrivit. Både musikaliskt och textmässigt är det exakt det pampiga och ödesmättade The Cure-album vi vill ha 2024. (TP) NOLLTRETTON 39 Foto: Pressbild