NG Gbg 1
dominerar Rebel Heart och Fireworks. – Förut har
jag haft väldigt tydliga regler för vad som får finnas på en First Aid Kitskiva, berättar Klara. Vilket sound, vilka instrument. Nu släppte vi lite på det, ”äh, fan, vi kör lite 80-talssynthar och elgitarr”. Vi förlitade oss på musikerna som var med, de fick ganska fria tyglar. Det känns bra. – Tidigare har det ju varit du, jag och pappa, konstaterar Johanna. Vi har gjort nästan allt. Men den här gången lät vi musikerna göra sin tolkning av låtar som vi hade med oss på bara sång och gitarr, utan att vi hade så jättemycket idéer om arrangemang. – Jag menar, vi hade ju Glenn Kotche från Wilco på trummor, säger Klara förklarande. – Världens bästa trummis, skjuter Johanna snabbt in. – … och McKenzie Smith från Midlake. De så jäkla grymma, och man måste ge dem utrymme att spela. Jag är ju egentligen så jäkla tråkig, om jag fick bestämma skulle alla låtar ha bara akustisk gitarr, Hammondorgel och tågtrummor. Jag vill att allt, precis allt, ska låta som Blonde on Blonde. Och det skulle ju bli lite enformigt. FIREWORKS HAR ALLA drag av en klassisk torch song, med ekande Patsy Clinekaraktär. – Vi lyssnar ju mycket på sådant. Unchained Melody, eller The End of the World med Skeeter Davis, nickar Johanna. Och så blandade vi det med Beach House-gitarrer, och en liten 80-talssynth, så blir det så där. Hem of Her Dress å andra sidan spårar ur fullständigt efter en avskalad inledning, och landar i en New Orleansk begravningsmarsch med mässingsorkester och drucken kör. – Det behövdes lite humor, lite självdistans, skrattar Klara. Råheten från Neutral Milk Hotel – där finns något gripande. – Mamma och pappa och lillebror är med och sjunger där, och producenten Tucker Martines fru. Kolla, jag har ett klipp från inspelningen, där Klara är väldigt entusiastisk körledare, fnissar Johanna, och halar fram sin telefon för att visa en inspelning där en studio full av människor skrålar något som låter som kräftskivans tionde nubbevisa. – Det kanske är att dra resonemanget för långt, tvekar Klara, men det känns bra att som kvinna inom musikindustrin få göra något som är lite …fult. Att få skrika, att inte behöva vara så vacker, bara. DET SAMMANHÄNGANDE TEMAT i så gott som alla Ruins texter är separation. Inom First Aid Kit hade en sådan inletts för tre år sedan, inför Stay Gold. Då hade Klara flyttat till Manchester för kärlekens skull, medan Johanna bodde kvar i Stockholm. – Det var jättesvårt, nickar Johanna. Men bra också. Du bodde i Manchester, till att börja med i ett halvår, och då sågs vi inte på flera månader. Det var första gången i livet. Då pratade systrarna om risken att förvandlas till bröderna Gallagher, som varit på varandras strupar sedan långt innan det ledde till Oasis splittring. – Precis, nickar Klara. Vi har lärt oss nu att vi behöver mycket space. Vi ses konstant, och är tätt tillsammans i pressade situationer. Så när vi är lediga måste vi få tid för oss själva. Jag bodde i ”OM JAG FICK BESTÄMMA SKULLE ALLA LÅTAR HA BARA AKUSTISK GITARR, HAMMONDORGEL OCH TÅGTRUMMOR” FOTO: KLARA SÖDERBERG Manchester i två och ett halvt år, och det var viktigt för mig i min utveckling. Jag fick känna att jag hade en egen plats, något jag gjorde bara för mig själv. PÅ INTERNATIONELLA KVINNODAGEN släppte First Aid Kit låten You Are the Problem Here, som bröt mot deras sätt att skriva texter genom att vara ett uttalat statement. – Vad är privat och vad är politiskt, suckar Johanna. En låt om att våldtäkt är fel, det borde väl verkligen inte uppfattas som politiskt utan bara allmänmänskligt? Men sedan #metoo finns det dem i USA som i intervjuer vill göra oss till representanter för hela den rörelsen, för den låten och för att #metoo fått sådant genomslag just i Sverige. Folk får någon konstig snedvriden uppfattning om att sådant händer mer i Sverige, när det ju mer handlar om att vi hittar sätt att gå ihop och bättre lyfta fram något som finns överallt i världen. Så hur tas sådana ställningstaganden emot i Trumps USA? – Vi har känt reaktionerna när vi spelar You Are the Problem Here i USA, fortsätter Johanna. Kvinnorna i publiken reagerar starkt i gemenskap redan när vi sjunger första raderna, ”Goddamn, I’ve had enough”. Det är väldigt starkt, man känner verkligen att amerikanerna är skitförbannade på Harvey Weinstein och Donald Trump. FOTO: JOHANNA SÖDERBERG 20 NÖJESGUIDEN | NR 1, 2018 NÄR THE DIXIE CHICKS kritiserade dåvarande president Bush från scenen för 15 år sedan fick det enorma konsekvenser, eftersom de med sin countrymusik appellerade till en publik som traditionellt är väldigt politiskt konservativ. – När vi uttalade oss om att vi hoppades att amerikaner skulle rösta på Hillary fick vi väldigt mycket kraftiga reaktioner från Trump-supporters, minns Johanna. Men vi anses väldigt alternativa i USA, så det uppfattades kanske inte som lika kontroversiellt. – Och på ett sätt är det väl något fint också, att musiken kan nå människor med andra värderingar, tvekar Klara. Eller… det är svårt. Kurt Cobain var väldigt tydlig - ”Jag vill inte att några rasister, homofober, antifeminister ska lyssna på vår musik”. På ett sätt kan jag också känna så, men samtidigt vill jag ju ha en syn på människor som är större än så. NU VÄNTAR EN stor världsturné. – Jag har blandade känslor inför det, konstaterar Johanna. Å ena sidan ska det bli jättekul att få komma ut och spela ordentligt igen, det var ju rätt länge sedan, och att ha en ordentlig albumbaserad turné. – Att få träffa vår egen publik, fyller Klara på. Det är ju så jäkla kul. – Men samtidigt är jag rädd att bli utbränd igen, fortsätter Johanna. Det är ju en jätteturné, och redan får vi en massa önskemål om fler ställen och fler konserter på varje ställe. – Vi får verkligen känna efter, och jag jobbar på att vi ska kunna vara väldigt öppna med varandra om det börjar bli för mycket, sammanfattar Klara. Att våga säga nej. First Aid Kits album Ruins är ute från den 19 januari.